- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
72

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ögon och ditt leende och ditt vackra hår, icke din
hållning och ditt älskvärda väsen, som strax förtrollade mig,

— nej, det var någonting så ungt hos dig. Alla de
herrar, jag förr hade sett, föreföllo mig så blaserade;
de voro alla fardiga med lifvet vid tjugufem år. Jag
var van att höra dem alla säga ungefar detsamma på
samma enformiga, tråkiga sätt, — och så kommer du
brusande med alla dina nya tankar, med alla de
kraftyttringar, som i början föreföllo mig så paradoxa och
som jag trodde du sade, för att man skulle skratta åt
dig, och så talade du så häftigt och log så uppriktigt.
Du var en intagande människa!»

Han drog på munnen, som om han njöt af att höra
sig själf så fördelaktigt beskrifven af denna fina mun,
ehuru han mycket väl visste, att alltsammans icke mera
gällde honom själf utan en person, hvilken icke längre
fanns till för henne, som uttalade det. Musiken kom
böljande från danssalen i en brusande trefjärdedels takt,
och stormen ruskade i fönsterbågarna.

»Ja, jag såg, att du tyckte om mig då», sade han.

»Och du gjorde dig, kanhända, särskildt besvär för
att göra ett öfverväldigande intryck på mig?»

»Kanhända», svarade han. »Jag vet inte. Men om
så förhöll sig, så var det inte så underligt. Hela
Stockholm kände ju den vackra Mary Vide. Jag hade sett
dig på gatan och på teatern, men det var första gången
jag såg dig på nära håll, och du var vacker. Jag hade
aldrig sett så hvita händer och sådana förundrade, stora,
lysande ögon.»

»Ja, jag var förundrad», svarade hon, »och ju oftare
vi träffades, desto mera förundrad gjorde du mig. Du
kritiserade så skarpt allt, som jag var van att beundra;
hela den förnäma världens apparat var så komisk i dina
ögon.... Jag minns, att då jag var liten, stod det en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/2/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free