- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
81

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och han satt tillbakalutad med armarna öfver hufvudet
och bröstet höjande sig i häftiga andetag.

»Nej», sade hon, »jag ville antingen öfverge dig eller
helt och hållet förlåta dig, och jag lärde mig att göra
det sista.»

Han sade ingenting, och hon fortfor:

»Omständigheterna hjälpte mig. De dagar, då jag
utkämpade den första hårda striden med mig själf, hade
du rest bort, och strax därpå reste vi själfva in från
landet till Stockholm. Du var ännu borta ett par veckor,
och under loppet af denna tid besökte jag henne.»

»Du.... du har talat med henne!»

»Ja, jag har talat med henne, och det finns alltid
och öfverallt saker, som tala till ursäkt för människors
synder. Jag tvang mig själf att förstå och upptaga
hennes ursäkter, och när jag såg dig igen, höll jag
af dig ....»

»Som förut?» inföll han.

»Ja . . . nej — ja, jag vet inte. Jo, kanhända som
förut, men med en blandning af medlidande, som jag förr
inte hade känt.»

»Och sedan?»

»Sedan lefde jag med dig och för dig, kanhända med
Ömmare och mera ängsliga känslor än någonsin, men —
jag var nu en gång din, och man ger och tar inte sitt
hl ärta, som man ger en annan present.»

»Och så?»

»Jo, så kom det något, som alldeles öfverväldigade
mig. Det var ditt teaterstycke, som gjorde så mycken
lycka och hvari du så varmt bevisar det orätta i att
samhällets dom så hårdt träffar en felande kvinna och låter
mannen gå fri.»

»Men jag menar det», utbröt han, »jag svär, att jag
menar det. Får då aldrig en man, som själf syndat, tala

H. Nyblom, Dikt och verklighet. II. 6

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free