- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
82

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

om det orätta såsom orätt? Just vi, som själfv»
genomgått pröfningama, ha väl rätt och förmåga att varna
andra.»

»Ja», svarade hon, »om man ångrar sig. Men du
hade då inte brutit ditt förhållande till den kvinnan.»

Han slog ned ögonen och sade:

»Nej, jag vet det, och det pinade mig mer, än jag
kan säga. Tro mig, indignationen öfver männens lättsinne
var lika starkt’ riktad mot mig själf som mot de andra.»

»Hvad betyder en indignation, som inte har några
följder med sig?» svarade hon. »Den, som så hårdt
svänger gisslet öfver andra, får inte fortfara att själf i
hemlighet lefva ett dubbelt lif.»

»Men du måste komma ihåg», sade han, »att det inte
är fråga om mig själf. Det är en människa, som skall
uppoffras för mig.»

»Däri äro vi inte ense», sade hon. »Du skall inte
uppoffra henne. Du skall gifta dig med henne och
uppfostra ditt barn själf.»

»Och det säger duh sade han.

»Ja, jag säger det nu, emedan jag inte älskar dig
längre», svarade hon. »Då du ännu var mig det käraste
af allt på jorden, sade jag mig detsamma många gånger,
men jag erkänner, att jag då var alltför själfvisk att
kunna medge och vilja det rätta. Jag visste redan då,
att antingen hon eller jag måste uppoffras, och jag
frågade mig själf under långa, tårfulla, sömnlösa nätter, den
ena gången efter den andra: ’Hvem af oss skall det bli?’
Jag tyckte inte jag kunde släppa dig. Jag ville
öfver-tala mig själf att tro, att det inte bara var jag utan också
du, som skulle gå under, om vi skildes åt, och då hade
jag måhända rätt. Den största kärlek har rätt till
mycket, och jag älskade dig då allra mest, tror jag. Nu är
det inte rätt längre, ty jag har ingenting att ge dig. Om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free