- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
92

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ning till hvarandra växlade dock landskapet i skinande
ljus och stora violetta slagskuggor. Den ena bergvågen
sköljde öfver den andra längre och längre bort till den
yttersta horisonten. Djupt nere på slätten lopp floden,
men den var nästan uttorkad. Dess stenbotten låg bred
på bägge sidor om den lilla strimla af lysande vatten,
som strömmade i midten. En antik bro med väldiga
bågar förde öfver den och tecknade sig med sina mörka linier
skarpt och tydligt mot luften.

Så långt man kunde se, var slätten fruktbar, ett
od-ladt, blomstrande land, där människor lefde och arbetade.
Öfverallt på bergen städer, kyrkor, villor, minnen af
människors stora och långvariga arbete — och dock ej
ett ljud, allt så stilla, som om hela denna rikedom
trollats fram som en saga, skapad af tystnaden.

Man kunde icke se sig mätt därpå. Det förändrades
i hvarje ögonblick, som när man ser öfver hafvet, och
beständigt uppdagade man mer och mer. Där långt borta
lågo skyar öfver bergen, men med ens skildes de, och
solen stack fram som en dolk, sönderref förhänget och
visade en helt ny stad, skinande hvit, kägelformigt byggd
uppför berget. Den syntes så tydligt, att man kunde ha
tecknat af den. Den lyste, smålog och försvann därpå
igen som en dröm i skuggorna.

Det är alltid svårt att bestämma sig för när man
skall gå ifrån ett ställe, där man är lycklig, — och
hvarför skall man egentligen gå? Jo — emedan man
skall hem igen, emedan dagen går och af andra likgiltiga
orsaker.

Emellertid reste jag mig efter en lång stund och
började gå vägen nedåt. Men jag hade icke gått länge,
förrän jag fann, att jag icke kom ihåg, huru jag kommit
upp. Jag hade ständigt gått så många genvägar, att jag
nu stod förvirrad och icke visste, hvilken väg jag skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/2/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free