- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
101

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

högt körsbärsträd, som stod med tunt och dammigt löf,
men alldeles öfverfullt af brännande, röda bär.

»Akta dig, så att du inte faller ner!» ropade
Fortu-nata med genomträngande röst efter honom. »Du
behöf-ver inte klättra ut på de smalaste grenarna.»

Medan hon gick och ställde i ordning åt mig,
betraktade jag henne ostörd, och sällan har jag sett en
skönhet, som har tilltalat mig i så hög grad. Hade jag icke
vetat, att hon var mor till en stor gosse, skulle jag ha
trott, att hon var en flicka.

Hon var lång och smärt, bred öfver axlarna och smal
öfver höfterna, med små händer, solbrända, så att de voro
mörkbruna, men af den vackraste form. Hennes hår och
ögon voro kolsvarta, ögonbrynen mycket starkt hvälfda
och nästan sammanvuxna öfver den lilla fina näsan.
Munnen beskref en stolt, böjd linie och hade ett eget uttryck
af själfständighet och en smula förakt. Både hennes figur
och hy buro alldeles ungdomens prägel. Hon såg ut, som
om hon på sin höjd var tjugufem år, men uttrycket i
hennes ansikte var icke en ung flickas. Det sade mig,
att hon var en kvinna, som hade upplefvat och [-genomgått-] {+genom-
gått+} mycket. Det hufvudsakliga intryck, som hennes

blick, hennes panna, hennes leende gaf mig, var ett
intryck af smärta och kraft.

»Det är en förtjusande gosse, ni har», sade jag till henne,
då hon en stund sysslat i stillhet. Jag ville höra henne tala.

»Ja, inte sant, en ängel!» svarade hon.

Hon log, och när de hvita tänderna lyste i det mörka
ansiktet, var det, som om det hela sken.

»Och så modig och rask», sade jag.

»Ja, bara alltför modig», svarade hon, och allt det
ljusa i hennes ansikte var försvunnet. »Han sätter sitt
lif på spel sju gånger om dagen, så att jag går i en evig
ångest. Ni förstår, — när man bara har en!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free