- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
107

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Man vet inte, om man drömmer eller är vaken. Man
skulle vilja skrika högt, och ändå kan man inte öppna
munnen. O, det är förskräckligt, — förskräckligt! Det
är nog sådana kval, som de fördömda lida i den eviga
elden!

Jag ville inte lefva längre, jag ville dö; och då jag
förstod, att Giovanni skulle komma, gick jag upp på
berget för att kasta mig ned. Jag var där två gånger,
men hvar gång var det, som om en osynlig hand sakta,
sakta sköt mig tillbaka. Det var nog den heliga
madonnan själf, som ville, att jag skulle lefva för mitt barns
skull.

Och jag måste lefva och bära sorgen och skammen.
Vet ni, hur förfärliga människor kunna vara, i
synnerhet kvinnorna? De gingo ur vägen för mig som för en
pestsmittad. Och männen! Hvad de hånade mig! Jag,
som hade hållit mig för god åt en af dem, jag hade
blifvit en signores älskarinna! Ser ni, det kunde de
aldrig förlåta. Hade jag haft en god vän bland mina
egna och han hade öfvergifvit mig, så hade
kanske en man ändå kunnat taga mig och mitt barn för
mina vackra ögons skull. Men en flicka, som har haft
en signore till älskare, — hon är för alltid utkastad och
föraktad.

Jag bar min skam, signora, och jag arbetade mer än
någonsin. Jag tänkte, att jag kanske kunde arbeta ihjäl
mig, men jag blef bara starkare däraf, — och så, vid
midsommar, föddes Giovanni.

Var det inte underligt, att i det ögonblick min gosse
var född, var all min sorg förbi, — bortblåst!» Hon
strök den ena handen öfver den andra.

»Jag kände bara, att jag nu inte var ensam i
världen längre. Jag hade den lilla ängeln i mina armar,
som hade sin fars gyllne hår och hans ljusa ögon; ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free