- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
115

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ömhet. För öfrigt hade han i hela sitt minspel och
uttryck denna öfverlägsna världserfarenhet, som endast
mycket unga människor besitta.

Prästen var en blek, mager man. Hans ansiktsfärg
var nästan citrongul, och också han hade ett par stora,
fuktiga svarta ögon. Men de hade ett helt annat uttryck
än den unge officerens. Medan bersaglieren sände
ljungande blickar omkring sig, som tycktes säga: »Jag
kommer, jag ser, jag segrar!» såg prästen drömmande framför
sig. Han tycktes se en värld, som vi andra icke märkte
och som alldeles upptog hans tankar. Han hade en stor,
krokig näsa och bred mun, som visade ett beständigt
litet leende omkring mungiporna. Från näsvingarna
gingo ett par djupa veck ned på hvar sida, hvilka
tydde på att han hade lidit och tänkt mycket. Han
satt litet framåtböjd, med ihnersidan af händerna mot
hvarandra mellan knäna på sin svarta prästrock, och
vaggade sakta fram och tillbaka liksom för att ackompanjera
sina tysta tankar.

Det ljöd som ett krigsrop: »Partenza!» Vi rörde oss
icke. Man sprang fram och tillbaka, ringde och pep.
Nej! Tåget tycktes icke ha lust att lyda order. Men
plötsligt gjorde det ett väldigt ryck, ännu ett par
hotande signaler, och ångan började gå upp med små,
bestämda puffar, som ljödo tätare och tätare, och vi rullade
i full fart bort från Neapel.

En stund sutto alla tysta i vagnen, men då vi hade
kommit riktigt i gång och foro fram öfver »de lyckliga
fälten», började officeren vrida sina mustascher på ett
sär-skildt utmanande sätt, vände på hufvudet och sade till
prästen:

»Nå, det var ju en präktig karneval i Neapel!»

Prästens ansikte, som hade varit försjunket i djup
ro, samlades plötsligt som uppskrämdt ur sömnen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free