- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
130

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Det har jag menat hela tiden; jag vågade bara inte
säga det, ty ni är ju så förskräckligt förståndig.»

»Hvad anser ni då egentligen kärleken vara?»
frågade hon. Det lät nästan som första frågan i en tentamen.

»Jag!» Han såg ut genom dörren på de till hälften
upplysta blommorna och de gnistrande stjärnorna däröfver.
Hane ansikte fick ett mycket hänryckt, naivt och
frånvarande uttryck. »Jag anser det vara en galenskap», sade
han därpå i en svärmisk ton.

Han såg på en gång så lycklig och så rolig ut, att
hon brast ut i ett kort skratt, men hon blef genast
allvarlig igen och sade: »Det anser jag den inte alls för.»

»Nå nå», han blef mycket ifrig och flyttade sig
närmare henne. »Hvad anser då ni den för, det skulle vara
roligt att höra.»

»Jag anser den för att vara den allra högsta grad af
vänskap.»

Hon sade det med en stilla, nästan högtidlig
öfver-tygelse och såg mycket vacker ocji innerlig ut.

Han slog otåligt med handen.

»Åh, fröken, då har ni ej mycken erfarenhet! Detta
slags vänliga känslor, som man arbetar upp till kärlek,
är blott en dålig hvardagsupplaga af den verkliga,
hänförande, sanna kärleken. Den frågar hvarken efter orsak
eller anledning. Den flammar upp som en eldsvåda —
som en vulkan!»

»Ja tack, jag är förskräckligt rädd för eldsvådor.»
Hon viftade sig långsamt, med hakan litet i vädret.

»Det är bara ett bevis på att ni inte har känt den
riktiga sorten», sade han och vred sina mustascher med
orfaren min.

»Nej, jag skall säga er, att det just är bevis på
att jag känner det slaget, ni talar om, och vet, hur litet
den är värd, eller rättare, hur olycksbringande den är.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/2/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free