- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XIII. Lilla Karlsön. Helveteshålet

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XIII. Lilla Karlsön

Helveteshålet
Lördag 9 april

Nästa dag gick storgumsen omkring med pojken på ryggen och visade honom ön. Den bestod av en enda väldig klippa. Den var som ett stort hus med lodräta väggar och platt tak. Gumsen gick först upp på bergtaket och visade pojken de goda betesmarkerna där, och denne fick lov att erkänna, att ön tycktes vara särskilt skapad för får. Det växte inte mycket annat uppe på berget än fårsvingel och sådana små torra, krydd-doftande växter, som får tycka om.

Men det fanns minsann annat än fårbete att se på för den, som väl var kommen uppför branten. Där syntes för det första hela havet, som nu låg blått och solbelyst och rullade fram i blanka dyningar. Bara vid en och annan udde sprutade det upp i skum. Rakt österut låg Gotland med jämn och långsträckt kust och i sydväst Stora Karlsön, som var byggd på samma sätt som Lillön. När gumsen gick ända fram till kanten av bergtaket, så att pojken kunde se neråt bergväggarna, märkte han, att de voro alldeles fulla av fågelbon, och i det blåa havet nedanför honom lågo svärtor och ejdrar och kryckjor och grisslor och tordmular så vackert och fredligt och sysslade med strömmingfiske.

"Det här är riktigt ett förlovat land," sade pojken. "Ni bor bra vackert, ni får." - "Ja, nog är här vackert,"sade storgrumsen. Det var, som om han hade velat tillägga något, men han sade ingenting, utan bara suckade. "Men om du går här ensam, får du ta dig väl i akt för alla sprickor, som löper fram över berget," fortsatte han om en stund. Och detta var en god varning, för det fanns djupa och breda sprickor på flera ställen. Den största av dem hette Helveteshålet. Den sprickan var många famnar djup och närapå en famn bred. "Om någon fölle ner här, vore det allt slut med honom," sade storgumsen. Pojken tyckte, att det lät, som om han hade haft en särskild mening med vad han sade.

Sedan förde han pojken ner på strandbrädden. Han fick nu på nära håll de de där jättarna, som hade skrämt honom förra natten. Det var ingenting annat är stora klipp-pelare. Storgumsen kallade dem för "raukar". Pojken kunde inte se sig mätt på dem. Han tyckte, att om det någonsin hade funnits troll, som hade blivit förbytta till sten, så borde de se ut på det sättet.

Fastän det var vackert nere på strandremsan, tyckte pojken ändå bättre om sig uppe på bergshöjden. Det var hemskt härnere, därför att de överallt råkade på döda får. Här var det, som rävarna hade hållit sina måltider. Han såg helt och hållet avätna skelett, men också kroppar, som bara voro halvätna, och andra, som de knappt hade smakat på, utan låtit ligga orörda. Det var rent hjärtskärande att se, att vilddjuren hade kastat sig över fåren bara för ro skull. Bara för att få jaga och riva ihjäl.

Storgumsen stannade inte framför de döda, utan gick lugnt förbi dem. Men pojken kunde i alla fall inte undgå att se all ohyggligheten.

Nu gick storgumsen åter upp på bergshöjden, men när han kom dit, stannade han och sade: "Om någon, som voro duktig och klok, finge se allt elände, som råder här, så skulle han väl inte vila, förrän de här rävarna hade fått sitt straff." - "Rävarna måste väl leva, de också," sade pojken. - "Ja," sade storgumsen," de, som inte river ihjäl flera djur, än de behöver för sitt uppehälle, de må väl leva. Men de här är illgärningsmän." - "Bönderna, som äger ön, borde väl kunna komma hit och hjälpa er," menade pojken. - "De har rott hitöver flera gånger," svarade gumsen, "men rävarna gömde sig undan i grottor och sprickor, så att de inte kom åt att skjuta dem." - "Ni kan väl aldrig mena, far, att en liten stackare som jag ska kunna rå på dem, som inte ni och inte bönderna har kunnat få bukt med." - "Den, som liten och klipsk, kan allt ställa många ting till rätta," sade storgumsen.

De talade inte mer om detta, utan pojken gick och satte sig hos vildgässen, som betade uppe på högslätten. Fastän han inte hade velat visa det för gumsen, var han mycket bedrövad för fårens skull, och han hade gärna velat hjälpa dem. "Jag får åtminstone tala vid Akka och Mårten gåskarl om saken," tänkte han. "Kanske att de kan bistå mig med ett gott råd."

En stund efteråt tog den vita gåskarlen pojken på ryggen och gick över bergslätten bortåt Helveteshålet till.

Han vandrade sorglöst på det öppna bergtaket och tycktes inte tänka på hur vit och stor han var. Han sökte inte skydd bakom tuvor eller andra upphöjningar, utan gick rätt framåt. Det var besynnerligt, att han inte var mer försiktig, för han tycktes ha farit illa under gårdagsstormen. Han haltade på högra benet, och den vänstra vingen hängde och släpade, som om den skulle vara bruten.

Han uppförde sig så, som skulle ingen fara finnas, nappade ett grässtrå här och ett annat där och såg sig inte om åt något håll. Pojken låg utsträckt på gåsryggen och tittade upp mot den blåa himlen. Han var nu så van att rida, att han kunde både stå och ligga på gåsryggen.

När gåskarlen och pojken voro så sorglösa, märkte de förstås inte, att de tre rävarna voro uppkomna på bergslätten. Och rävarna, som visste, att det är nästan omöjligt att komma en gås inpå livet på öppen mark, tänkte i början inte alls jaga efter gåskarlen. Men som de inte hade något annat att göra, gingo de ändå till sist ner i en av de långa springorna och försökte att smyga fram mot honom. De gingo så försiktigt till väga, att gåskarlen inte kunde se en skymt av dem.

De voro inte långt borta, när gåskarlen gjorde ett försök att höja sig i luften. Han slog ut med vingarna, men det lyckades honom inte att lyfta. När rävarna härav tyckte sig förstå, att han inte kunde flyga, skyndade de framåt med större iver än förut. De höllo sig inte längre dolda i klyftan, utan gingo uppe på högslätten. De skyndade sig, så gott de kunde, bakom tuvor och hällar och kommo gåskarlen allt närmare, utan att han tycktes märka, att han var jagad. Till sist voro rävarna så nära, att de kunde ta sats till det sista språnget. Alla tre kastade sig på en gång med ett långt hopp mot gåskarlen.

I allra sista stund måste denne ändå ha märkt något, för han sprang undan, så att rävarna förfelade honom. Detta betydde i alla fall inte så mycket, för gåskarlen hade bara ett par famnars försprång, och därtill haltade han. Stackaren löpte i alla fall åstad, så fort han förmådde.

Pojken satt baklänges på gåsryggen och ropade och skrek åt rävarna: "Ni har ätit er feta på fårkött, rävar. Ni kan inte hinna opp en gås en gång." Han retades med dem, så att de blevo galna av ilska och bara tänkte på att rusa framåt.

Den vite sprang rätt emot den stora klyftan. När han kom fram till den, gjorde han ett slag med vingarna, så att han kom över. Rävarna voro just då alldeles inpå honom.

Gåskarlen skyndade framåt med samma hast som förut, också sedan han hade kommit över Helveteshålet. Men knappast hade han sprungit ett par meter, förrän pojken klappade honom på halsen och sade: "Nu kan du stanna, gåskarl."

I detsamma hörde de bakom sig några vilda tjut och ett skrapande med klor och tunga fall. Men av rävarna sågo de ingenting mer.

Nästa morgon fann fyrvaktaren på Stora Karlsön en bit bark instucken under förstudörren, och däri stod inristat med sneda, kantiga bokstäver: "Rävarna på Lillön är nerfallna i Helveteshålet. Tag vara på dem!"

Och detta gjorde fyrvaktaren också.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:16 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k13c.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free