- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXII. Karrs och Gråfälls saga. Gråfälls flykt

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXII. Karrs och Gråfälls saga

Gråfälls flykt

Från den dagen, då Karr kom till skogvaktaren, slutade han alldeles upp med att driva olovlig jakt i skogen. Detta kom sig inte bara därav, att han hade blivit skrämd, utan han ville inte, att skogvaktaren skulle bli ond på honom. För sedan skogvaktaren hade räddat hans liv, älskade han honom över allt annat. Han tänkte bara på att följa honom och vaka över honom. Gick han hemifrån, sprang Karr före och undersökte vägen, och satt han hemma, låg Karr utanför dörren och höll uppsikt över alla, som kommo och gingo.

När det var lugnt på skogvaktarbostället, när inga steg hördes på vägen och husbonden gick och sysslade med sina trädplantor, som han drog upp på ett grönsaksland, brukade Karr använda tiden till att leka med älgkalven.

Till en början hade Karr inte alls haft någon lust att ta sig an honom. Men som han följde husbonden överallt, gick han också med honom till lagården, när han gav älgkalven mjölk, och han brukade sitta utanför kätten och betrakta honom. Skogvaktaren kallade kalven Gråfäll, därför att han inte tyckte, att han förtjänade ett grannare namn, och Karr var enig med honom om den saken. Var gång han såg honom, tänkte han, att han aldrig hade sett något, som var så fult och så illa hopkommet. Han hade långa, gängliga ben, som sutto under kroppen, som lösa styltor. Huvudet var stort och gammalt och rynkigt, och alltid hängde det åt ena sidan. Skinnet satt i skrynklor och veck, som om han hade fått på sig päls, som inte var gjord för honom. Han såg alltid sorgsen och missmodig ut, men, besynnerligt nog, reste han sig med stor hast, var gång han såg Karr utanför kätten, som om han skulle ha blivit glad att se honom.

Älgkalven blev sämre dag för dag, växte inte, och till sist orkade han inte en gång resa sig, när han fick se Karr. Hunden sprang då upp i kätten till honom, och därvid glimtade det till i den stackarens ögon, som om han hade fått en stark önskan uppfylld. Sedan dess brukade Karr hälsa på älgkalven var dag och tillbragte hela timmar hos honom för att slicka hans päls, leka och rasa med honom och undervisa honom om något av varje, som ett skogsdjur behöver ha reda på.

Det var märkvärdigt, att alltsedan Karr hade tagit sig för att hoppa in till älgkalven, började denne att trivas och växa. Och sedan han väl hade kommit i gång, växte han på ett par veckor så, att han inte rymdes i den lilla kätten, utan måste flytta ut i en hage. När han hade gått i hagen ett par månader, hade han så långa ben, att han kunde kliva över stängslet, när han ville. Då fick skogvaktaren tillåtelse av brukspatronen att sätta upp en hög och stor inhägnad åt honom. Här levde älgen i flera år och växte till ett starkt och ståtligt djur. Karr höll honom sällskap, så ofta han kunde, men nu var det inte av medlidande, utan därför att det hade uppstått stor vänskap mellan dem båda. Älgen var alltjämt sorgsen och syntes vara loj och oföretagsam, men Karr förstod konsten att få honom lekfull och glad.

Gråfäll hade levat fem somrar på skogvaktarbostället, då brukspatronen fick ett brev från en zoologisk trädgård i utlandet med förfrågan om den finge köpa älgen. Brukspatronen tyckte om förslaget, skogvaktaren blev bedrövad, men hade inte makt att säga nej, och så blev det beslutat, att älgen skulle säljas. Karr fick snart reda på vad som var i görningen och skyndade till älgen för att tala om, att det var meningen att sända bort honom. Hunden var i största ängslan över att mista honom, men älgen tog saken lugnt och tycktes varken bli glad eller ledsen. "Tänker du låta föra bort dig utan motstånd?" frågade Karr. - "Vad skulle det tjäna till att göra motstånd?" sade Gråfäll. "Jag ville helst stanna, där jag är, men om jag är såld, måste jag väl härifrån." Karr stod och såg på Gråfäll, riktigt mätte honom med blickarna. Det märktes nog, att älgen inte var fullt utvuxen ännu. Han hade inte så breda horn och så hög puckel och så strid man som de färdiga älgtjurarna, men nog hade han styrka tillräckligt för att kämpa för sin frihet. "Det syns, att han har hållits fången hela sitt liv," tänkte Karr, men sade ingenting.

Karr vände inte tillbaka till älggården förrän efter midnatt, då han visste att Gråfäll var fullsövd och höll på med sitt första mål. "Du gör nog rätt, Gråfäll, som låter föra bort dig," sade Karr och tycktes nu vara lugn och nöjd. "Du kommer att hållas fången i en stor trädgård och får föra ett sorgfritt liv. Jag tycker bara, att det är synd, att du måste ge din av härifrån utan att han sett skogen. Du vet, att dina stamfränder har till valspråk, att älgarna är ett med skogen, men du har inte en gång varit inne i en skog." Gråfäll såg upp från klövern, som han stod och tuggade på. "Jag ville nog se skogen, men hur skall jag komma över inhägnaden?" sade han med sin vanliga lojhet. - "Nej, det är väl omöjligt för den, som har så korta ben," sade Karr. Älgen tittade under lugg ner på Karr, som hoppade över inhägnaden flera gånger om dagen, så liten han än var, gick fram till stängslet, gjorde ett språng och var ute i det fria, nästa utan att han visste hur det hade gått till.

Karr och Gråfäll begåvo sig nu inåt skogen. Det var en skön och månljus natt i slutet av sommaren, men inne under träden var det dunkelt, och älgen gick helt sakta. "Det är kanske bäst, att vi vänder om," sade Karr. "Du, som aldrig förr har gått ute i vilda skogen, kunde lätt bryta benen av dig." Då började Gråfäll gå fram hastigare och med mera mod.

Karr följde älgen till en trakt av skogen, där det växte väldiga granar, som stodo så tätt, att ingen vind kunde tränga fram mellan dem. "Här inne brukar stamfränderna dina söka skydd för köld och storm," sade Karr. "Här brukade de stå under öppen himmel hela vintern igenom. Du får det nog mycket bättre, dit du kommer. Du får tak över huvudet och får stå i ett stall som en oxe." Gråfäll svarade ingenting, utan stod bara och söp in den starka barrdoften. "Har du något mer att visa mig, eller har jag nu sett hela skogen?" frågade han.

Då gick Karr med honom till en stor mosse och visade honom tuvor och gungflyn. "Över den här mossen brukar älgarna fly, när de äro i fara," sade Karr. "Jag vet inte hur de bör sig åt, men så stora och tunga, som de är, kan de gå här utan att sjunka. Du skulle nog inte kunna hålla dig oppe¨på så farlig mark, men du behöver det inte heller, för du blir aldrig eftersatt av jägare." Gråfäll svarade ingenting, men med ett långt språng var han ute på mossen. Han blev glad, när han kände hur tuvorna gungade under honom, jagade åstad över mossen och kom tillbaka till Karr utan att ha varit ner i någon dyhåla. "Har vi nu sett hela skogen?" frågade han. - "Nej, inte ännu," sade Karr.

Han förde nu älgen till skogens utkanter, där det växte ståtliga lövträd: ek och asp och lind. "Här brukar stamfränderna sina äta löv och bark," sade Karr. "De anser sådant för den bästa föda, men du tör väl få bättre mat i utlandet." Gråfäll blev häpen över de väldiga lövträden, som välvde sina gröna kupor över honom. Han smakade både på eklöv och aspbark. "Det här smakar beskt och gott," sade han. "Det är bättre än klöver." - "Det var ju bra, att du fick äta det då en gång," sade hunden.

Därpå tog han älgen med sig till en liten skogssjö. Den låg alldeles stilla och blank och speglade stränderna, som voro svepta i tunna, ljusa dimmor. När Gråfäll såg den blev han stående orörlig. "Vad är detta, Karr?" frågade han. Det var första gången, som han såg en sjö. - "Det är ett stort vatten, det är en sjö," sade Karr. "Ditt folk brukar simma över den från strand till strand. Det är ju inte att begära, att du ska kunna det, men du borde åtminstone gå ner och få ett bad." Karr gick själv i vattnet och började simma. Gråfäll stod kvar på land en god stund. Till sist kom han efter. Han blev andlös av välbehag, när vattnet smög sig mjukt och kyligt omkring hans kropp. Han ville ha det över ryggen också, gick längre ut, kände att vattnet bar honom, och började simma. Han sam runtomkring Karr och var som hemma i vattnet. När de stodo på stranden igen, frågade hunden om de nu skulle gå hem. "Det är långt till morgonen. Vi kan gå omkring i skogen än en stund," sade Gråfäll.

De gingo omigen in i barrskogen. Snart kommo de till en liten öppen plats, som låg ljus i månskenet, men gräs och blommor glittrande av dagg. Mittpå skogsängen gingo några stora djur och betade. Det var en älgtjur, några älgkor och flera kvigor och kalvar. När Gråfäll fick se dem, stannade han tvärt. Han såg knappt åt korna och ungdjuren. Han stirrade bara på den gamla älgtjuren, som hade breda skovelhorn med många taggar, hög puckel över bogarna och en långhårig skinnflik hängande under halsen. "Vad är det där för en?" frågade Gråfäll, och rösten darrade av häpnad. - "Han kallas Hornkrone," sade Karr, "och han är din stamfrände. Du får väl också en dag sådana där breda horn och en likadan man, och om du stannar i skogen, finge du väl också en hjord att föra." - "Om han där borta är min stamfrände, så vill jag gå närmare och se på honom," sade Gråfäll. "Jag har aldrig tänkt mig, att ett djur kunde vara så ståtligt."

Gråfäll gick fram till älgarna, men kom nästan strax tillbaka till Karr, som hade stannat kvar i skogsbrynet. "Du blev visst inte väl mottagen?" sade Karr. - "Jag sade honom, att detta var första gången, som jag hade råkat fränder och jag bad att få gå hos dem på ängen, men han visade bort mig och hotade mig med hornen." - "Det var rätt, att du vek undan," sade Karr. "En ungtjur, som bara har taggkrona, får akta sig att slåss med gamla älgar. En annan skulle ha fått dåligt namn om sig i hela skogen genom att vika utan motstånd, men sådant behöver inte bekymra dig, som ska flytta till utlandet."

Karr hann knappt tala ut, förrän Gråfäll vänder om och gick framåt ängen. Den gamla älgen kom emot honom och de råkade genast i strid. De satte hornen mot varandra och bände på, och det gick så, att Gråfäll blev driven baklänges över hela ängen. Han tycktes inte förstå att göra bruk av sin styrka. Men när han kom till skogskanten, satte han fötterna hårdare i marken, bände kraftigt med hornen och började driva Hornkrone tillbaka. Gråfäll kämpade tyst, men Hornkrone frustade och flåsade. Den gamla älgen blev nu i sin ordning trängd tillbaka över ängen. Plötsligen hördes ett starkt brakande. Det var en tagg i den gamla älgens horn, som hade brustit. Han ryckte sig då häftigt lös från Gråfäll och sprang till skogs.

Karr stod kvar i skogsbrynet, när Gråfäll kom fram till honom. "Nu har du sett vad som finns i skogen," sade Karr. "Vill du nu gå med hem?" - "Ja, det är nog på tiden," sade älgen.

Båda voro tysta under hemvägen. Karr suckade flera gånger, som om han hade missräknat sig på något, men Gråfäll skred fram med högt uppburet huvud och tycktes vara glad åt äventyret. Han vandrade framåt utan minsta tvekan, ända tills han kom till inhägnaden, men där stannade han. Han såg in över det trånga utrymmet, där han hade levat allt hittills, såg den tilltrampade marken, det vissna fodret, den lilla hon, där han hade druckit vatten, och det mörka skjulet, där han hade sovit. "Älgarna är ett med skogen." ropade han, kastade huvudet bakåt, så att nacken låg mot ryggen, och stormade i vildaste flykt inåt skogen.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k22c.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free