- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXXVII. Stockholm

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Geography, Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXXVII. Stockholm

Lördag 7 maj

För några år sedan fanns på Skansen, den stora trädgården utanför Stockholm, där man har samlat ihop så mycket märkvärdigt, en liten gubbe, som hette Klement Larsson. Han var från Hälsingland, och till Skansen hade han kommit för att spela folkdanser och andra gamla låtar på sin fiol. Men det var naturligtvis mest om eftermiddagarna han uppträdde som spelman. Och förmiddagen brukade han sitta och vakta i någon av de präktiga bondstugorna, som hade flyttats till Skansen från alla delar av landet.

Klement tyckte till en början, att han hade fått det bättre på sina gamla dar, än han någonsin hade vågat drömma om, men efter någon tid började han ledas vid alldeles förskräckligt, isynnerhet under vakthållningen. Det gick väl an, när det kom folk in i stugan för att se på den, men ibland satt Klement många timmar alldeles ensam. Då längtade han hem till den grad, att han fruktade, att han skulle bli tvungen att säga upp sin plats. Han var mycket fattig, och han visste, att därhemma skulle han falla socknen till last. Därför sökte han hålla ut i det längsta, fastän han kände sig olyckligare för var dag.

En vacker eftermiddag i början av maj hade Klement fått ledigt ett par timmar och var på väg utför den branta backen, som leder ner från Skansen, då han mötte en skärgårdsfiskare, som kom gående med kassen på ryggen. Det var en ung, rask karl, som brukade komma till Skansen och bjuda ut sjöfåglar, som han hade lyckats att infånga levande, och Klement hade råkat honom många gånger förut.

Fiskaren hejdade Klement för att fråga honom om föreståndaren på Skansen var hemma, och när Klement hade svarat på detta, frågade han i sin tur var det var för rart, som fiskaren hade i kassen. "Du kan få se vad jag har, Klement," svarade fiskaren, "om du till tack vill ge mig ett gott råd och säga vad jag kan begära för det."

Han sträckte kassen mot Klement. Denne tittade ner i den en gång, så en gång till och drog sig därpå hastigt ett par steg baklänges. "Vad i alla mina dar, Åsbjörn!" sade han. "Hur har du fått fatt i den där?"

Han kom ihåg, att när han var barn i världen, hade mor brukat tala om småfolket, som bodde under stuggolvet. Han fick inte skrika och inte vara odygdig, för att inte reta småfolket. Sedan han hade blivit vuxen, hade han trott, att mor hade hitta på det där om pysslingarna för att hålla honom i styr. Men det måtte inte ha varit något påhitt av mor, för där i Åsbjörns kasse låg en av småfolket.

Det satt något av barnaskräcken kvar i Klement, och han kände en rysning ila utefter ryggraden, när han såg åt kassen. Åsbjörn märkte, att han var rädd, och började skratta, men Klement tog saken djupt allvarligt. "Tala om för mig, Åsbjörn, var du har kommit över honom!" sade han. - "Jag har inte legat på lur efter honom, må du tro," sade Åsbjörn. "Det var han, som kom till mig. Jag hade farit ut i god tid i morse och tagit bössan med i båten. Jag var knappt hunnen från land, förrän jag fick syn på några vildgäss, som kom från österifrån under ett fasligt skrikande. Jag gav dem ett skott, men fick ingen av dem. I stället kom den här nerfarande och föll i vattnet så nära båten, att jag bara behövde sträcka ut handen för att få tag i honom." - "Du mått väl inte ha skjutit honom, Åsbjörn?" - "Ånej, han är frisk och färdig. Men när han först kom ner, visste han inte riktigt till sig, och då passade jag på och surrade ett par segelgarnsändar om fötter och händer på honom, så att han inte skulle rymma. Se, jag tänkte genast, att det här skulle bli något för Skansen."

Klement blev underligt ängslig, när fiskaren berättade detta. Allt det, som han i barndomen hade hört om småfolket, om dess hämndlystnad mot fiender och hjälpsamhet mot vänner, steg upp för honom. Det hade aldrig gått väl för dem, som hade försökt att hålla någon av dem fången. "Du borde ha släppt lös honom genast, Åsbjörn," sade han.

"Det var inte långt ifrån, att jag hade blivit tvungen att ge honom fri," sade fiskaren. "För du kan veta, Klement, att vildgässen följde efter mig ända hem, och sedan kryssade de över skäret hela morgonen och skrek, som om de ville ha igen honom. Och inte nog med det, utan hela sällskapet, därute hos oss, måsar och tärnor och andra, som inte är värda ett skott krut, kom och slog ner på skäret och väsnades, och när jag gick ut, flaxade de omkring mig, så att jag måste vända om igen. Hustru min bad mig, att jag skulle ge honom fri, men jag hade satt mig i sinnet, att han skulle hit till Skansen. Och så ställde jag en av småbarnens dockor i fönstret, gömde pysslingen djupast nere i kassen och for i väg. Och fåglarna trodde väl, att det var han, som stod i fönstret, för de lät mig komma av utan att förfölja mig."

"Säger han ingenting?" frågade Klement. - "Jo, i början försökte han ropa till fåglarna, men det ville jag inte veta av, utan jag lade munkavle på honom." - "Men, Åsbjörn," sade Klement, "att du gör så mot honom! Förstår du inte, att han är något övernaturligt?" - "Jag vet inte vad han kan vara för slag," sade Åsbjörn lugnt. "Det får andra fundera ut. Jag är nöjd, bara jag får väl betalt för honom. Och säg mig nu, Klement, vad du tror att Doktorn på Skansen kan vilja ge mig!"

Klement dröjde att svara en lång stund. Men det hade kommit en sådan ängslan över honom för pysslingen skull. Han tyckte riktigt, att mor stod bredvid honom och sade till honom, att han alltid skulle vara god mot småfolket. "Jag vet inte vad Doktorn däroppe kan vilja betala dig, Åsbjörn," sade han. "Men om du vill lämna honom åt mig, ska jag ge dig tjuge kronor för honom."

Åsbjörn såg på spelmannen med oerhörd förvåning, när han hörde den stora summan. Han tänkte, att Klement trodde, att pysslingen hade någon hemlig makt och kunde vara honom till nytta. Han var visst inte säker på att Doktorn tänkte så stort om honom och ville betala ett så högt pris. Och så tog han emot Klements anbud.

Spelmannen stoppade ner sitt inköp i en av sina vida fickor, vände tillbaka till Skansen och gick in i en av fäbodstugorna, där det varken fanns besökande eller vaktare. Han drog igen dörren efter sig, tog fram pysslingen, som ännu var bunden till händer och fötter och hade munnen tillstoppad, och lade försiktigt ner honom på en bänk.

"Hör nu på vad jag säger dig!" sade Klement. "Jag vet nog, att sådana som du inte tycker om att bli sedda av människor, utan vill gå och pyssla och ställa på egen hand. Därför har jag tänkt att ge sig fri, men det får bli mot det löftet, att du stannar kvar i den här trädgården, tills jag lovar dig att fara härifrån. Går du in på detta, så nicka tre gånger med huvudet!"

Klement såg förväntansfull på pysslingen, men denne höll sin orörlig.

"Du ska inte få det svårt," sade Klement. "Jag ska sätta ut mat till sig varje dag, och jag tror, att du ska få så mycket att göra här, att tiden inte ska bli lång för dig. Men du får inte fara till något annat ställe, förrän du får lov av mig. Vi ska komma överens om ett tecken. Så länge som jag sätter ut din mat i en vit skål, ska du stanna. När jag sätter ut den i en blå, får du fara."

Klement teg på nytt och väntade, att pysslingen skulle ge tecknet, men denne rörde inte på sig.

"Jaså," sade Klement, "då blir det väl ingen annan råd, än att jag får visa dig för husbonden här på stället. Och så blir du satt i glasskåp, och alla människor i Stockholms stora stad kommer för att titta på dig."

Men detta tycktes ha skrämt pysslingen, och det var knappt sagt, förrän han gjorde tecknet.

"Det var rätt," sade Klement, tog sin kniv, och skar av snöret, som fängslade pysslingens händer. Sedan gick han hastigt mot dörren.

Pojken lossade banden kring fotlederna och sköt bort munkavlen, innan han tänkte på något annat. När han sedan vände sig till Klement Larsson för att tacka honom, var denne redan borta.

*

Klement hade nätt och jämnt kommit utom dörren, när han mötte en ståtlig och vacker gammal herre, som tycktes vara på väg fram till en vacker utsiktsplats, som fanns i närheten. Klement kunde inte minnas, att han hade sett den ståtliga gamla herrn förut, men denne måtte visst ha lagt märke till Klement någon gång, när han hade spelat fiol, för han stannade och började tala med honom.

"God dag, Klement!" sade han. "Hur står det till med dig? Du är väl inte sjuk? Jag tycker, att du har tynat av på sista tiden."

Det var en så obeskrivlig vänlighet över den gamla herrn, att Klement tog mod till sig och berättade honom hur svårt han hade det med sin hemlängtan.

"Vad?" sade den ståtliga gamla herrn. "Längtar du, när du är i Stockholm? Det kan väl aldrig vara möjligt."

Och den ståtliga gamla herrn såg nästan förnärmad ut. Men så besinnade han väl, att det bara var en gammal okunnig Hälsinglandsgubbe, som han talade med, och han återtog sitt vänliga sätt.

"Du har säkert aldrig hört hur Stockholms stad har uppkommit, Klement. Hade du det, skulle du förstå, att det bara är en inbillning av dig, att du längtar härifrån. Kom med mig till bänken därborta, så skall jag berätta dig litet om Stockholm.

När den ståtliga gamla herrn hade satt sig på bänken, såg han först ett par ögonblick ner över Stockholm, som i all sin prakt utbredde sig under honom, och han drog ett djupt andetag, som om han hade velat inandas all traktens skönhet. Sedan vände han sig till spelmannen.

"Se nu, Klement!" sade han och började rita en liten karta på sandgången framför dem, medan han talade. "Här ligger nu Uppland, och här skjuter det ner en udde mot söder, som är sönderflikad av en mängd vikar. Och här möter Sörmland med en annan udde, som är lika sönderskuren och går rätt mot norr. Och här kommer en sjö västerifrån, som är uppfylld av öar: det är Mälaren. Och här kommer österifrån ett annat vatten, som knappt kan tränga sig fram mellan öar och skär: det är Östersjön. Och här, Klement, där Uppland möter Sörmland och Mälaren möter Östersjön, går en kort å, och mitt i den ligga fyra små holmar, som dela ån i flera armar, och av dem heter en nu Norrström, men den kallades för Stocksund.

De här holmarna voro från början bara vanliga lövholmar, sådana, som det finns så gott om i Mälaren än i dag, och de lågo i långa tider alldeles obebodda. Det kan tyckas, att de hade ett bra läge, såsom de lågo mittemellan två vatten, och två landskap, men detta lade ingen märke till. År efter år gick. Människor bosatte sig både på Mälaröarna och ute i skärgården, men de här holmarna i Strömmen fingo inga invånare. Någon gång hände det, att en sjöfarande lade till vid en av dem och slog opp sitt tält där över natten. Men ingen stannade där på allvar.

En dag hade en fiskare, som bodde på Lidingön ute i Saltsjön, styrt sin båt inåt Mälaren, och där hade han haft så god tur med fisket, att han hade glömt att resa hem i tid. Han hade inte hunnit längre än till de fyra holmarna, när det redan var alldeles mörkt, och då tyckte han sig inte kunna göra bättre än att stiga i land på en av dem och vänta där till längre fram på natten, då det blev månsken, för det visste han, att det skulle bli.

Det var sensommar och varmt och vackert väder ännu, fastän kvällarna hade börjat bli mörka. Fiskaren drog opp sin båt på land, lade sig bredvid den med huvudet mot en sten och somnade. När han vaknade, var månen uppgången för längesedan. Den stod mittöver honom och sken så praktfullt, att det nästan var full dager.

Karlen sprang opp och skulle just sätta båten i sjön, när han såg en mängd svarta prickar röra sig ute i strömmen. Det var ett stort sälstim, som med full fart kom mot holmen. När fiskaren såg, att sälarna tycktes ämna krypa opp på land, lutade han sig ner för att söka reda på spjutet, som han alltid förde med sig i båten. Men när han reste sig, såg han inte mer några sälar, utan i stället stodo på stranden de skönaste unga tärnor, klädda i gröna, släpande sidenkläder och med pärlkronor på sina huvuden. Då förstod fiskaren, att detta var havsjungfrur, som bodde på de öde skären långt ute i havet och nu hade tagit sälhamnar på för att kunna fara in mot land och förlusta sig i månskenet på de gröna holmarna.

Helt stilla lade han ner spjutet, och när jungfrurna gingo opp på holmen för att leka, smög han sig efter och betraktade dem. Han hade hört, att havstärnorna skulle vara så sköna och ljuva, att ingen kunde se dem utan att bli betagna av deras fägring, och han måste säga till sig själv, att detta inte var för mycket sagt om dem.

När han hade sett dem dansa en stund under träden, gick han ner till stranden, tog en av sälhamnarna, som låg kvar där, och gömde den under en sten. Sedan gick han tillbaka till sin båt, och lade sig ner bredvid den och låtsade, att han sov.

Snart såg han de unga jungfrurna komma ner till stranden för att ikläda sig sälhamnarna. Allt var lek och glam till en början, men så blev det jämmer och klagan, därför att en av dem inte kunde finna sin sälskrud. De sprungo alla fram och tillbaka på stranden och hjälpte henne att söka, men ingenting funno de. Mittunder sökandet märkte de, att himlen började blekna och dagen var i antågande. Då tycktes de inte kunna stanna längre, utan de summo bort allihop, utom den, som var utan sälhamn. Hon satt kvar på stranden och grät.

Fiskaren tyckte nog, att det var synd om henne, men han tvang sig att ligga stilla, ända tills det blev full dager. Då reste han sig och satte båten i sjön, och det såg ut, som om han just tillfälligtvis hade fått syn på henne, när han redan hade lyft årorna. 'Vad är du för en?' ropade han. 'Är du en skeppsbruten?'

Hon störtade fram mot honom och frågade om han hade sett hennes sälhamn, men fiskaren låtsades, som om han inte en gång förstod vad hon frågade efter. Då satte hon sig ner och grät på nytt, men nu föreslog han, att hon skulle följa med honom i hans båt. 'Kom med hem till mig stuga,' sade han, 'så tar mor vård om dig! Du kan väl inte sitta kvar här på holmen, där du varken kan få en bädd eller ett mål mat.' Och han talade så väl, att han förmådde henne att följa med i båten.

Både fiskaren och hans mor voro ofantligt goda mot den stackars sjöjungfrun, och hon tycktes trivas väl hos dem. Hon blev gladare för var dag, hjälpte den gamla med hennes sysslor och var alldeles som en annan skärgårdsflicka, utom det, att hon var långt vackrare än alla de andra. En dag frågade fiskaren henne om hon ville bli hans hustru, och detta hade hon ingenting emot, utan sade genast ja.

Så redde man till bröllop, och när sjöjungfrun skulle kläda sig till brud, satt hon på sig den gröna, släpande klänningen och den skimrande pärlkronan, som hon hade burit, när fiskaren hade sett henne första gången. Men det fanns varken präst eller kyrka i skärgården på den tiden, utan brudföljet satte sig i båtarna för att ro inåt Mälaren och få vigsel i första kyrka, som de skulle råka på.

Fiskaren hade bruden och modern i sin båt, och han seglade så väl, att han kom före alla de andra. När han var hunnen så långt, att han såg holmen i Strömmen, där han hade vunnit bruden, som nu satt stolt och smyckad bredvid honom, kunde han inte låta bli att le för sig själv. 'Vad är det du ler åt?' frågade hon. 'Å, jag tänker på den natten, då jag gömde sälhamnen för dig,' svarade fiskaren, för nu kände han sig så säker på henne, att han inte längre trodde sig behöva dölja något. - 'Vad är de du säger?' sade bruden. 'Inte har väl jag ägt en sälhamn.' Det föreföll, som skulle hon ha glömt alltihop. 'Minns du inte hur du dansade med havsjungfrurna?' frågade han. - 'Jag vet inte vad du menar,' sade bruden. 'Jag tror att du måtte ha drömt en besynnerlig dröm i natt.'

'Om jag visar dig sin sälhamn, så tror du mig väl?' sade fiskaren och vände med ens båten mot holmen. De stego i land, och han letade fram sälhamnen under stenen, där han hade gömt den.

Men inte förr såg bruden sälhamnen, än hon ryckte den till sig och kastade den över sitt huvud. Den slöt sig om henne, som om den hade haft liv, och hon kastade sig genast i Strömmen.

Brudgummen såg henne glida bort, han sprang ut i vattnet efter henne, men kunde inte nå henne. I sin förtvivlan, när han såg, att han inte på annat sätt kunde hejda henne, fattade han spjutet och slungade det. Han träffade säkert bättre, än han hade ämnat, för den stackars sjöjungfrun uppgav ett klagande skrik och försvann i djupet.

Fiskaren stod kvar på stranden och väntade, att hon skulle visa sig på nytt. Men då märkte han, att vattnet omkring honom började anta en mild glans. Det kom en skönhet över det, som han aldrig hade sett förut. Det glittrade och blänkte i skärt och vitt, såsom färgen leker på snäckornas insida.

När det glittrande vattnet slog mot stränderna, tyckte fiskaren, att också dessa förändrades. De började blomma och dofta. Det lade sig ett milt skimmer över dem, så att de fingo en ljuvhet, som de inte förr hade ägt.

Och han förstod hur allt detta kom sig. För med sjöjungfrurna förhåller det sig så, att den, som ser dem, måste finna dem skönare än alla andra, och när nu havsjungfruns blod blandade sig med vattnet och badade stränderna, övergick hennes skönhet till dem, och det blev deras arvedel, att alla, som sågo dem, måste älska dem och dragas till dem med längtan."

När den ståtliga gamla herrn hade hunnit så långt i sin berättelse, vände han sig mot Klement, och såg på honom, och Klement nickade allvarligt till honom, men han sade ingenting för att inte vålla något avbrott i berättelsen.

"Nu skall du lägga märke till, Klement," fortfor den gamla herrn och fick med ens en liten skälmaktig glimt i ögonen, "att allt ifrån denna tiden började människor flytta till holmarna. Först var det bara fiskare och bondfolk, som slogo sig ner där, men också andra lockades dit, och så en vacker dag kommo kungen och hans jarl seglande fram genom Strömmen. De började genast tala om de där holmarna, och de fäste sig vid att de lågo så, att varje fartyg, som ville färdas inåt Mälaren, måste förbi dem. Och jarlen menade, att här borde man sätta ett lås för farleden, som man kunde öppna och stänga efter behag: släppa in handelsfartygen och stänga ute rövarflottorna.

Och det blev allvar av detta," sade den gamla herrn och reste sig och började på nytt rita i sanden med sin käpp. "På den största av öarna, här, ser du, förde jarlen opp en borg med ett starkt huvudtorn, som blev kallat Kärnan. Och runt omkring holmen drogo inbyggarna fram murar på det här sättet. Här mot norr och mot söder gjorde de portar i muren och satte starka torn över dem. De byggde broar över till de andra holmarna och försågo också dessa med höga torn. Och ute i vattnet, runt omkring alltsammans, satte de en en krans av pålar med bommar, som kunde öppnas och stängas, så att inget fartyg kunde segla förbi utan tillåtelse.

Således ser du, Klement, att de fyra holmarna, som så länge hade legat obemärkta, snart nog hade blivit starkt befästa. Men det var inte nog med detta. De här stränderna och sunden, de dra människor till sig, och snart kom folk från alla håll och ville bosätta sig på holmarna. Då började de för sin räkning bygga en kyrka, som sedan har blivit kallad Storkyrkan. Här låg den, alldeles bredvid borgen, och här, innanför murarna, lågo de små stugor, som nybyggarna reste åt sig. Det var inte mycket med dem, men mer behövdes inte på den tiden för att det skulle bli räknat som en stad. Och staden blev kallad Stockholm och heter så än i denna stund.

Det kom en dag, Klement, då jarlen, som hade satt arbetet i gång, måste lägga sitt huvud till vila, men Stockholm blev fördenskull inte utan byggmästare. Här kommo munkar till landet, som kallades Gråbröder, och Stockholm drog dem till sig, så att de begärde lov att få bygga ett kloster där. Då fingo de av kungen en liten holme, en av de mindre, den här, som vetter åt Mälaren. På den byggde de, och därför blev den sedan kallad Gråmunkeholmen. Men det kom andra munkar, som nämndes Svartbröder. De bådo också om rätt att få bygga i Stockholm, och deras kloster blev rest på Stadsholmen, ett stycke från södra porten. På den här, den större av holmarna norr om staden, inrättades ett Helgeandshus eller sjukhus, på den andra byggde idoga män en kvarn, och vid skären intill fiskade munkarna. Som du vet, finns där nu bara en holme, för kanalen mellan de två har grott igen, men den heter ännu i dag Helgeandsholmen.

Nu, Klement, voro de små lövholmarna redan täckta av hus, men folk strömmade ständigt till, för de här stränderna och vattnet äro, som du vet, sådana, att de draga människor till sig. Här kommo fromma kvinnor av Sankta Klara orden och bådo om byggnadsgrund. För dem blev det ingen annan råd, än att de måste slå sig ner på norra stranden, på Norrmalm, som den kallades. Säkert voro de inte mycket nöjda med detta, för fram över Norrmalm strök en hög ås, och på den hade staden sin galgbacke, så att detta var en ringaktad plats. Klarasystrarna byggde ändå sin kyrka och sina långa klosterhus på stranden nedanför åsen. Och sedan de hade slagit sig ner i denna trakten, fingo de snart efterföljare. Här långt bort i norr, oppe på själva åsen, byggdes ett sjukhus med en kyrka, som helgades åt Sankt Göran, och här nedanför åsen restes en kyrka åt Sankt Jakob.

Och även på Södermalm, där berget reste sig tvärbrant från stranden, började man bygga. Där uppförde man en kyrka åt Sankta Maria.

Men du må inte tro, Klement, att det endast var klosterfolk, som flyttade till Stockholm. Det var också många andra. Framför allt var det en mängd tyska köpmän och hantverkare. De voro skickligare än de svenska och blevo väl mottagna. De bosatte sig i staden innanför murarna, revo ner de små ömkliga husen, som stodo där förut, och byggde höga, präktiga av sten. Men det var ont om utrymme därinne. De måste lägga husen tätt tillsammans, med gavlarna vända åt de smala gatorna.

Ja, du ser, Klement, att Stockholm kunde dra människor."

Här visade sig nu en annan herre, som hastigt kom framåt gången emot dem. Men han, som talade med Klement, vinkade med handen, och den andre blev stående på avstånd. Den ståtliga gamla herrn gick nu och satte sig på bänken bredvid spelmannen.

"Nu skall du göra mig en tjänst, Klement," sade han. "Jag har inte tillfälle att språka mer med dig, men jag skall låta sända dig en bok om Stockholm, och den skall du läsa igenom från början till slut. Nu har jag, så att säga, lagt grunden till Stockholm åt dig, Klement. Studera nu vidare själv, och ta reda på hur staden har levat och förändrat sig! Läs om hur den lilla trånga, muromgivna staden på holmarna har brett ut sig till detta stora hav av hus, som vi se under oss! Läs om hur på det stora mörka tornen Kärnans plats har blivit uppfört det sköna, ljusa slottet här nedanför oss och hur Gråmunkarnas kyrka har blivit till den svenska kungarnas gravplats! Läs om hur holme efter holme har blivit fylld med byggnadsverk! Läs om hur kryddgårdarna på Söder och Norr ha blivit till sköna parker eller bebyggda kvarter! Läs om hur åsarna ha sänkts och sunden fyllts! Läs om hur kungarnas stängda djurgård har blivit till folkets käraste tillflyktsort! Du skall göra dig hemmastadd här, Klement. Den här staden tillhör inte bara stockholmarna. Den tillhör dig och hela Sverige.

Och när du läser om Stockholm, Klement, kom ihåg, att jag har sagt sant, och att det har makt att dra alla till sig! Först flyttade kungen hit, så byggde de förnäma herrarna sina palats här. Sedan drogs den ena efter den andra hit, så att nu, ser du, Klement, är Stockholm inte en stad för sig eller för den närmaste trakten. Det har blivit en stad för hela riket.

Du vet, Klement, att det hålles stämmor i var socken, men i Stockholm hålles riksdag för hela folket. Du vet, att det finns domare i var domsaga hela landet över, men i Stockholm finns en domstol, som dömer över alla de andra. Du vet, att det finns kaserner och trupper överallt i landet, men i Stockholm sitta de, som befalla över hela hären. Överallt i landet löpa järnvägarna, men från Stockholm skötes hela det stora verket. Här finns styrelse för präster, för lärare, för läkare, för fogdar och länsmän. Här är detta landets medelpunkt, Klement. Härifrån kommo pengarna, som du bär i fickan, och märkena, som vi sätta på våra brev. Härifrån komma något till alla svenskar, och här ha alla svenskar något att beställa. Här behöver ingen känna sig främmande och längta hem. Här äro alla svenskar hemma.

Och när du läser om allt, som har samlats hit till Stockholm, Klement, tänk då också på det sista, som det har dragit till sig! Det är dessa gamla stugor på Skansen. Det är gamla danser, gamla dräkter och gammalt husgeråd. Det är spelmän och sagoberättare. Allt gott och gammalt har Stockholm dragit hit till Skansen för att hedra det, och för att det med ny heder skall stå opp ute bland folket.

Men först och sist, Klement, kom ihåg, att när du läser om Stockholm, skall du sitta här på denna platsen! Du skall se hur vågorna glittra i lekande glädje, och hur stränderna skimra av skönhet. Du skall laga, att du kommer in under förtrollningen, Klement."

Den vackra gamla herrn hade höjt rösten, så att den ljöd starkt och mäktigt befallande, och hans ögon blixtrade. Nu reste han sig och gick ifrån Klement men en liten rörelse av handen. Och Klement förstod i detsamma, att den, som hade talat med honom, måste vara en hög herre, och han bugade sig, så djupt han kunde efter honom.

*

Nästa dag kom en kunglig lakej med en stor, röd bok och ett brev till Klement, och i brevet stod, att boken var från kungen.

Efter detta var den lilla gubben Klement Larsson som yr i huvudet i flera dar, och det var nästan inte möjligt att få ett klokt ord av honom. När en vecka hade gått, kom han till Doktorn och sade upp sig. Han var alldeles tvungen att ge sig av hem. "Varför ska du hem? Kan du inte lära sig att trivas här?" sade Doktorn. - "Jo, jag trivs," sade Klement, "det är inte farligt med den saken nu längre, men jag måste hem i alla fall."

Klement hade varit i ett svårt trångmål, för kungen hade sagt, att han skulle ta reda på Stockholm och trivas där, men Klement kunde inte bärga sig, förrän han därhemma hade fått tala om, att kungen hade sagt detta till honom. Han kunde inte försaka att få stå på kyrkbacken därhemma och berätta för hög och låg, att kungen hade varit så god mot honom, att han hade suttit bredvid honom på samma bänk och skickat honom en bok, och att han hade gett sig tid att tala med honom, en gammal, fattig spelman, hela timmen för att bota honom från hans längtan. Det var stort att berätta detta här på Skansen för lappgubbarna och dalkullorna, men vad var det mot att få tala om det därhemma?

Också om Klement skulle hamna på fattighuset, så bleve det inte så svårt efter detta. Han var en helt annan man nu än förut, skulle bli aktad och ärad på helt annat sätt.

Och denna nya längtan blev Klement övermäktig. Han hade måst gå upp till Doktorn och säga, att han var tvungen att ge sig av hem.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nilsholg/k37.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free