- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXXVIII. Gorgo, örnen. I fångenskapen

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXXVIII. Gorgo, örnen

I fångenskapen

Gorgo var bara tre åt gammal och hade ännu inte tänkt på att skaffa sig hustru och bli bofast, när han en dag blev fångad av en jägare och såld till Skansen. Där funnos redan förut ett par örnar. De höllos fångna i en bur, som var uppförd av järnstänger och ståltråd. Den stod ute i det fria, och var så stor, att man hade kunnat flytta dit ett par träd och lägga upp ett rätt stort stenkummel därinne, för att örnarna skulle känna sig hemmastadda. Men trots allt detta vantrivdes fåglarna. De sutto nästan hela dagen orörliga på en och samma plats. Deras vackra, mörka fjäderskrudar blevo ruggiga och glanslösa, och deras ögon stirrade under hopplös längtan ut i luften.

Första veckan, då Gorgo befann sig i fångenskap, var han ännu vaken och livlig, men sedan började en tung dåsighet smyga sig över honom. Han blev sittande stilla på samma plats liksom de andra örnarna, stirrade rätt framför sig utan att se något och visste inte mer hur dagarna gingo.

En morgon, då Gorgo satt i sin vanliga dvala, hörde han, att någon kallade på honom nerifrån marken. Han var så dåsig, att han knappt orkade göra sig mödan att sänka blickarna. "Vem är det, som ropar på mig?" frågade han. - "Men, Gorgo, känner du inte igen mig? Det är Tummetott, som brukade flyga omkring med vildgässen." - "Är Akka också fången?" frågade Gorgo i en ton, som om han sökte reda tankarna efter en lång sömn. - "Nej, Akka och den vita gåskarlen och hela flocken är nog välbehållna oppe i Lappland vid det här laget," sade pojken. "Det är bara jag, som är fången här."

Medan pojken talade, såg han, att Gorgo vände bort blickarna och började stirra rätt ut i luften på samma sätt som förut. "Kungsörn!" ropade pojken. "Jag har inte glömt, att du en gång bar mig tillbaka till vildgässen, och att du sparade den vita gåskarlens liv. Säg om jag på något sätt kan bistå dig!" Gorgo lyfte knappt på huvudet. "Stör mig inte, Tummetott!" sade han. "Jag sitter och drömmer, att jag svävar fri omkring högt oppe i luften. Jag vill inte vara vaken." - "Du måste röra på dig och titta på det, som händer omkring dig," förmanade pojken. "Eljest kommer du snart att se lika eländig ut som de andra örnarna." - "Jag önskar, att jag voro som de. De är så borta i sina drömmar, att ingenting mer kan störa dem," sade örnen.

När natten kom och alla örnarna sovo, hördes ett lätt skrapande i ståltrådsnätet, som täckte taket av deras bur. De två gamla och förslöade fångarna läto sin inte störas av bullret, men Gorgo vaknade. "Vem där? Vem är det, som rör sig oppe på taket?" frågade han.

"Det är Tummetott. Gorgo," svarade pojken. "Jag sitter här och filar av ståltråden, för att du ska kunna flyga sin väg."

Örnen lyfte huvudet och såg i den ljusa natten hur pojken satt och filade på ståltrådsnätet, som var spänt över buren. Han kände ett ögonblicks hopp. men så tog modlösheten överhand. "Jag är en stor fågel, Tummetott," sade han. "Hur ska du kunna fila av så många trådar, att jag kan komma ut? Det är bättre, att du slutar med detta och låter mig vara i fred." - "Sov du, och bry dig inte om mig!" svarade pojken. "Jag blir inte färdig i natt och inte i morgon natt heller, men jag ska ändå försöka befria dig, för här blir du alldeles förstörd."

Gorgo försjönk i sömn, men när han vaknade nästa morgon, såg han genast, att en mängd trådar hade blivit avfilade. Den dagen kände han sig inte så dåsig som de föregående. Han slog ut med vingarna och hoppade omkring på trädgrenarna för att få styvheten ur lederna.

En tidig morgon, just när den första gryningsstrimman tändes på himmelen, väckte Tummetott örnen. "Försök nu, Gorgo!" sade han.

Örnen såg upp. Pojken hade verkligen filat av så många trådar, att det nu fanns ett stort hål i ståltrådsnätet. Gorgo rörde vingarna och kastade sig dit upp. Ett par gånger misslyckades han och föll tillbaka ner i buren, men till sist kom han lyckligen ut i det fria.

Han steg med stolt flykt upp till skyarna. Den lilla Tummetott satt och såg efter honom med en vemodig min och önskade, att någon måtte komma och ge också honom hans frihet.

Pojken var nu hemmastadd på Skansen. Han hade blivit bekant med alla de djur, som funnos där, och hade fått många vänner ibland dem. Och han måste ju erkänna, att där fanns så mycket att se och ta lärdom av, att han inte hade haft svårt att få tiden att gå. Men nog drogo hans tankar alla dagar med stor längtan till Mårten gåskarl och de andra reskamraterna. "Voro jag bara inte bunden av mitt löfte," tänkte han, "då skulle jag väl finna en fågel, som bure mig till dem."

Det kan tyckas märkvärdigt, att Klement Larsson inte hade återgett pojken friheten, men man må komma ihåg hur yr i huvudet den lilla spelmannen hade varit, när han lämnade Skansen. Den morgonen, då han skulle resa, hade han likvisst tänkt på att sätta ut pysslingens mat i en blå skål, men till all olycka hade han inte kunnat finna någon. Så hade allt Skansfolket, lappar, dalkullor, byggnadsarbetare och trädgårdsmästare, kommit för att bjuda honom farväl, och han hade inte hunnit skaffa fram den blåa skålen. Det led mot avresan, och till sist hade han inte sett någon annan utväg än att bedja lappgubben om hjälp. "Det är så, att en av småfolket bor här på Skansen," sade Klement, "och jag brukar ge honom litet mat var morgon. Vill du göra mig den tjänsten att ta de här slantarna, köpa en blå skål för dem och sätta ut den i morgon med litet gröt och mjölk under trappan till Bollnässtugan?" Lappgubben såg förvånad ut, men det var inte tid för Klement att förklara saken närmare, för han måste ge sig av till stationen.

Lappen hade också mycket riktigt gått ner till Djurgårdsstaden för att köpa skålen, men när han inte såg någon blå, som han fann passande, köpte han en vit. Och i den vita satte han samvetsgrant ut mat var morgon.

På detta sättet hade pojken inte blivit löst från löftet. Han visste, att Klement var borta, men själv hade han inte fått lov att resa.

Den natten längtade pojken mer än vanligt efter friheten, och detta berodde på att det nu hade blivit vår och sommar på allvar. Han hade allt haft det svårt med köld och ruskväder många gånger under resan, och när han först kom till Skansen, hade han tänkt, att det kanske var väl, att han hade måst avbryta färden, för han hade rent av fått frysa ihjäl, om han hade kommit upp till Lappland i maj månad. Men nu hade det blivit varmt, marken stod grön, björkar och popplar voro klädda med sidenskiftande bland, körsbärsträden, ja, alla möjliga fruktträd stodo fulla av blommor, bärbuskarna hade redan småkart på kvistarna, ekarna vecklade med stor försiktighet ut sina blad, ärter, kål och bönor grönskade på Skansens kryddsängar. "Nu måste det väl vara varmt och vackert också oppe i Lappland," tänkte pojken. "Jag skulle allt vilja sitta på Mårten gåskarls rygg en sådan här vacker morgon. Det vore ljuvligt att få rida omkring i varm och stilla luft och se ner på marken, sådan som den nu ligger pyntad och prydd med gröna gräs och fagra blomster."

Detta satt han och tänkte, då örnen helt tvärt sköt ner ur luften och kom och satte sig bredvid honom på burens tak. "Jag ville pröva mina vingar för att de om de ännu duger till något," sade Gorgo. "Du trodde väl inte, att jag ämnade lämna dig kvar i fångenskapen? Sätt dig nu opp på min rygg, så ska jag föra dig tillbaka till dina reskamrater!"

"Nej, det är omöjligt," sade pojken. "Jag har gett mitt ord på att stanna här, tills jag blir frigiven."

"Vad pratar du för dumheter?" sade Gorgo. "Först har de fört hit dig mot din vilja, och sedan har de tvingat sig att lova att stanna här! Du kan väl begripa, att ett sådant löfte behöver man inte hålla." - "Jo, det är jag allt tvungen till ändå," sade pojken. Du ska ha tack för välmeningen, men du kan inte hjälpa mig."

"Kan jag inte?" sade Gorgo. "Det ska du snart få se." Och i detsamma fattade han om Nils Holgersson med sin stora fot, höjde sig med honom upp i himlens sky och försvann i riktning norrut.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k38b.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free