- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XLII. En morgon i Ångermanland. Skogsbranden

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XLII. En morgon i Ångermanland

Skogsbranden

Medan pojken ännu höll på med sin frukost, kände han en svag rök norrifrån. Han vände sig genast åt detta hållet och såg, att en liten rökpelare, så vit som en dimma, steg upp från en skogsås; inte från den, som var närmast, utan från den andra i ordningen, räknat från honom. Det såg besynnerligt ut med rök mitt i vilda skogen, men det kunde ju hända, att det låg en fäbodvall därborta, och att jäntorna höllo på att koka sitt morgonkaffe.

Det var märkvärdigt så den där röken tog till och bredde ut sig. Den kunde inte komma från en fäbod, men kanske att det fanns kolare i skogen? På Skansen hade han sett en kolarkoja och en kolmila, och han hade hört, att det skulle finnas sådana i de här skogarna. Men det var visst mest på hösten och vintern, som kolarna sysslade vid milorna.

Röken ökades för vart ögonblick. Nu välvde den fram över hela bergsryggen. Det var nog inte möjligt, att det kunde komma så mycket rök från en kolmila. Det måtte vara något slags eldsvåda, för en mängd fåglar flögo upp och flyttade sig över till närmaste ås. Både hökar och tjädrar och andra, som voro så små, att det inte var möjligt att känna igen dem på så långt håll, flydde undan för branden.

Den lilla vita rökpelaren hade vuxit till ett tungt, vitt moln, som välte ut över åsens kant och sjönk ner mot dalen. Och det slog upp gnistor och sotflingor ur molnet, och ibland var det möjligt att se en röd låga inne i röken. Det var nog en väldig eldsvåda, som hade kommit i gång därborta. Men vad i all världen var det, som brann? Inte kunde det ligga en stor bondgård undangömd i skogen heller?

Det skulle allt vara mer än en gård för att ge upphov till en sådan brand. Nu kom det rök inte bara från åsen; också från dalen nedanför den, som han inte kunde se, därför att den låg bortskymd av den närmaste höjden, steg det massor av rök. Det var inte annat möjligt, än att själva skogen brann.

Han hade svårt att få in i tankarna, att den friska, gröna skogen kunde brinna, men det var nog så i alla fall. Och om det verkligen var skogen, som brann, då kanske elden kunde nå ända fram till honom? Inte tycktes det mycket troligt, men han önskade, att örnen snart komme tillbaka. Det voro ändå bäst att vara borta från detta. Bara brandlukten, som han måste supa in med vart andetag, var en pina.

Det var förskräckligt ett sådant sprakande och smattrande, som hördes nu på en gång. det kom från åsen närmast honom. Där stod allra överst en hög tall, just maken till den, som han själv satt i. Den var så storväxt, att den sköt upp över de andra träden. Nyss hade den stått grant röd i morgonljuset, nu glimmade alla barren till på en gång, och den fattade eld. Så grann hade den nog aldrig varit förr, men det var också den sista gången, den fick visa sin skönhet. Tallen var det första träd på åsen, som fattade eld, och det var omöjligt att begripa hur branden hade nått den. Hade den flugit dit på röda vingar, eller hade den runnit fram utmed marken som en orm? Ja, det var inte gott att säga, men den var där i alla fall. Hela furan lågade som ett risbål.

Så där! Nu slog rök upp på många ställen av åsen. Skogselden var nog både fågel och orm. Den kunde både kasta sig fram genom luften långa sträckor och smyga utmed jorden. Den satte hela åsen i brand på en gång.

Det blev en brådskande flykt för fåglarna. De fladdrade upp ur röken som stora sotflingor, foro tvärsöver dalen och kommo till åsen, där pojken satt. Han fick en berguv bredvid sig i tallen, och alldeles över honom slog en duvhök ner på en gren. De hade allt varit farliga grannar en annan dag, men nu sågo de inte en gång åt honom. De bara stirrade på elden, de kunde väl inte begripa vad som hade kommit åt skogen. En mård kilade också upp i tallkronan, ställde sig ytterst på en gren och såg över till den brinnande skogshöjden med sina blanka ögon. Tätt bredvid mården satt en ekorre, men de tycktes inte märka varandra.

Nu rusade elden neråt dalsluttningen. Den fräste och dånade som en brusande storm. Det syntes genom röken hur lågorna flögo från träd till träd. Innan en gran fattade eld, sveptes den först in i en tunn slöja av rök, sedan blevo alla barr röda på en gång, och så började det att knastra och brinna.

Nere i dalen, som låg under honom, gick en liten bäck, som var kantad av alar och små björkar. Där såg det ut, som om elden skulle stanna. Lövträden voro inte så snara att fatta eld som barrträden. Skogsbranden stod som framför en mur och kunde inte komma vidare. Den glödde och sprakade, försökte att svinga sig över till furuskogen på den andra sidan bäcken, men nådde inte fram till den.

För en stund var elden hejdad, men så kastade sig en lång flamma fram till den stora torrfuran, som stod en bit uppåt sluttningen, och strax slog denna upp i ljusan låga. Och därmed var elden över bäcken. Värmen hade varit så stark, att vartenda träd uppåt hela branten var färdigt att fatta eld. Och med brusande och dånande som den starkaste storm och det vildaste vattenfall flög skogsbranden upp mot åsen.

Då lyfte höken och berguven, och mården ilade ner ur trädet. Det skulle nog inte dröja många ögonblick, förrän elden sutte i tallkronan. Pojken fick allt ge sig av, han också. Det var inte lätt att komma utför tallens höga, raka stam. Han höll sig fast vid den, så gott han kunde, gled långa stycken mellan kvistknölarna och ramlade slutligen handlöst till marken. Men han hade ingen tid att känna efter om han hade slagit sig. Det var bara att skynda undan. Elden slog som ett fräsande oväder ner i tallen, marken under honom var varm och började ryka. På ena sidan om honom sprang ett lodjur, på den andra rann en lång huggorm, och alldeles bredvid ormen skrockade en orrhöna, som skyndade framåt med sina små dunklädda kycklingar.

När de flyende hade kommit utför branten och ner i daldjupet, råkade de människor, som voro utgångna för att släcka branden. De hade nog varit där en lång stund, men pojken hade stirrat så ihärdigt åt andra sidan, därifrån elden kom, att han inte hade märkt dem förut. Det fanns en bäck och en bred rand av lövträd också nere i denna sänkan, och bakom dem arbetade människorna. De fällde barrträden, som stodo närmast alarna, hämtade vatten ur bäcken och hällde ut det över marken och rensade bort ljung och getpors, för att elden inte skulle kunna smyga fram i småriset.

Också de tänkte bara på skogsbranden, som nu kom störtande mot dem. De flyende djuren sprungo mellan deras fötter, utan att de sågo åt dem. De slogo inte efter huggormen, de sökte inte fånga orrhönan, när hon ilade fram och tillbaka utmed bäcken med de små pipande ungarna, de brydde sig inte en gång om Tummetott. De stodo med stora tallruskor, som de hade doppat i bäcken, och med dessa som vapen tycktes de ämna gå mot elden. De voro inte särdeles många. Det var märkvärdigt att se dem stå där färdiga att strida, när allt annat flydde.

När elden kom utför sluttningen med dån och brak och olidlig hetta och kvävande rök, färdig att slunga sig över bäcken och lövträdsmuren och nå andra stranden utan att ens behöva stanna, veko människorna tillbaka i början, som om de inte kunde härda ut. Men det blev ingen lång flykt, utan de vände om.

Skogsbranden gick till storms med förfärande kraft. Gnistorna kastade sig som ett regn av eld över lövträden, de långa flammorna foro fräsande ut ur röken, som om skogen på andra sidan sög dem till sig.

Men lövträden hejdade elden, och bakom dem arbetade människorna. Där marken började ryka, hämtade de vatten i sina ämbar och svalkade den. När ett träd sveptes i rök, angrepo de det med snabba yxhugg, kastade omkull de och släckte ut lågorna. Där elden smög i ljungen, slogo de ner den med de våta tallruskorna och kvävde den.

Röken blev så tät, att den höljde in alltsammans. Det stod inte till att se hur striden gick, men nog var det lätt att förstå, att den var hård, och att det flera gånger var nära, att branden skulle tränga vidare.

Men tänk, att efter en stund minskades eldens starka dån, och röken skingrades! Då hade lövträden mist varje blad, marken under dem var svartbränd, människorna voro svarta av rök eller dröpo av svett, men skogselden var tillbakaslagen. Den hade upphört att låga. Röken kröp vit och mjuk över marken, och ur den sköt upp en mängd svarta stänger. Det var allt som fanns kvar av den granna skogen.

Pojken hade klättrat upp på en sten och stått där och sett hur elden släcktes. Men nu, när skogen var räddad, började faran för honom. Uven och höken vände på en gång sina blickar mot honom.

Då hörde han en välbekant röst kalla honom. Gorgo, kungsörnen, susade ner genom skogen. Och snart gungade pojken uppe i molnen, frälst från varje fara.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k42b.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free