- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
IV. Glimmingehus. Storken

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IV. Glimmingehus

Storken
Måndagen 28 mars

Tidigt en morgon väcktes vildgässen, som stodo och sovo på Vombsjöns is, av starka rop uppifrån luften. "Trirop! Trirop!" ljöd det. "Trianut, tranan, låter hälsa Akka, vildgåsen, och hennes flock. I morgon står den stora trandansen på Kullaberg."

Akka sträckte genast upp huvudet och svarade: "Hälsa och tacka! Hälsa och tacka!"

Därpå flögo tranorna vidare, men vildgässen hörde dem länge, där de foro och ropade ut över varje fält och varje skogsbacke: "Trianut låter hälsa. I morgon står den stora trandansen på Kullaberg."

Över detta budskap blevo vildgässen mycket glada. "Du har lycka med dig," sade de till den vita gåskarlen, " som får vara med om den stora trandansen." - "Är det då så märkvärdigt att se tranor dansa?" frågade gåskarlen. " Det är vad du aldrig har drömt om," svarade vildgässen.

"Det blir nu att tänka ut var vi i morgon ska göra av Tummetott, så att ingen olycka händer honom, medan vi reser till Kullaberg," sade Akka. - "Inte ska Tummetott behöva vara ensam," sade gåskarlen. "Om inte tranorna tillåter, att han får se deras dans, så stannar jag hos honom." - "Ingen människa har ännu fått vara med om djurens möte på Kullaberg." sade Akka, "och jag vågar inte ta Tummetott med mig dit. Men vi får tala vidare om detta längre fram på dagen. Nu måste vi först och främst tänka på att få oss något till livs."

Akka gav därmed tecken till uppbrott. Också denna dag sökte hon sin betesmark långt borta för Smirre rävs skull och slog inte ner förrän på de sumpiga ängarna ett stycke söder om Glimmingehus.

Hela den dagen satt pojken vid stranden av en liten damm och blåste på vasspipor. Han var misslynt över att han inte skulle få se på trandansen och kunde inte förmå sig att säga ett ord vare sig till gåskarlen eller någon av de andra.

Det var bra bittert, att Akka ännu skulle misstro honom. När en pojke hade avstått från att bli människa för att få resa omkring med några fattiga vildgäss, så borde de väl begripa, att han inte hade lust att förråda dem. Och likaså borde de begripa, att när han hade offrat så mycket för att få följa dem, så var det deras plikt att låta honom se allt märkvärdigt, som de kunde visa honom.

"Jag får lov att säga dem min mening rent ut," tänkte han. Men timme efter timme gick, utan att han kom för sig med att göra det. Det kan låta märkvärdigt, men pojken hade verkligen fått ett slags respekt för den gamla förargåsen. Det var inte lätt, det kände han, att sätta sig upp mot hennes vilja.

På ena sidan om den sumpiga ängsmarken, där gässen betade, låg en bred stengärdsgård. Och det hände sig nu, att när pojken framemot kvällen lyfte huvudet för att äntligen tala med Akka, föllo hans blickar på denna. Han gav till ett litet rop av förvåning, och alla gässen sågo genast upp och ställde sig att stirra åt samma håll som han. I första ögonblicket tyckte både de och pojken, att alla de grå kullerstenarna, som gärdsgården bestod av, hade fått ben under sig och börjat springa, men snart sågo de, att det var en skara råttor, som löpte fram över den. De rörde sig mycket snabbt och sprungo fram tätt packade, led vid led, och voro så många, att de en god stund täckte hela gärdsgården.

Pojken hade varit rädd för råttor, redan när han var stor, stark människa. Vad skulle han då inte vara nu, när han var så liten, att två eller tre av dem kunde rå på honom? Den ena rysningen efter den andra for neråt hans rygg, medan han stod och såg på dem.

Men det var märkvärdigt, att gässen tycktes känna samma avsky för råttorna som han. De talade inte till dem, och när de voro förbi, skakade de på sig, som om de hade fått dy mellan fjädrarna.

"Så mycket gråråttor ute!" sade Yksi från Vassijaure. "Det är inte något gott tecken."

Nu ämnade pojken passa på att säga Akka, att han tyckte, att hon borde låta honom följa med till Kullaberg, men han blev hindrad på nytt, därav en stor fågel helt hastigt slog ner mittibland gässen.

När man såg denna fågel, kunde man tro, att han hade lånat kropp, hals och huvud av en liten vit gås. Men till allt detta hade han skaffat sig stora, svarta vingar, höga, röda ben och en lång, tjock näbb, som var för stor för det lilla huvudet och tyngde ner det, så att han fick något bekymrat och sorgset i sitt utseende.

Akka lade hastigt vingtäckarna till rätta och neg mångfaldiga gånger med halsen, när hon gick emot storken. Hon var inte särdeles förvånad att de honom i Skåne så tidigt på våren, därför att hon visste, att storkhannarna brukar fara ditöver i god tid för att se efter, att boet inte lidit skada under vintern, innan storkhonorna göra sig besvär att flyga över Östersjön. Men hon undrade mycket vad det kunde ha att betyda, att han sökte upp henne, eftersom storkar helst umgås med folk av deras egen stam.

"Jag kan väl inte tro, att det är något i olag med bostaden, herr Ermenrich," sade Akka Det visade sig nu, att det är sant, det, som säges, att en stork sällan kan öppna sin näbb utan att klaga. Vad som gjorde, att det, som storken sade, lät ännu bedrövligare, var, att han hade svårt att få fram orden. Han stod en lång stund och bara klapprade med näbben och talade sedan med hes och svag röst. Han beklagade sig över allt möjligt: boet, som låg överst på takåsen av Glimmingehus, hade blivit alldeles fördärvat av vinterstormarna, och ingen mat kunde han numera få i Skåne. Skåningarna höllo på att tillägna sig all hans egendom. De dikade ut hans sumpmarker och odlade hans mossar. Han ämnade flytta från detta land och aldrig mer komma tillbaka.

Medan storken klagade, kunde Akka, vildgåsen, som ingenstans ägde huld eller skydd, inte låta bli att tänka för sig själv: "Om jag hade det så bra som ni, herr Ermenrich, så skulle jag hålla mig för god att klaga. Ni har förblivit en fri och vild fågel, och ändå står ni så väl hos människorna, att ingen vill lossa ett skott på er eller stjäla ett ägg ur ert bo." Men allt detta behöll hon för sig själv. Till storken sade hon endast, att hon inte kunde tro, att han skulle vilja flytta bort från ett hus, där storkar hade haft sitt tillhåll, alltifrån det byggdes.

Då frågade storken hastigt om gässen hade sett gråråttorna, som tågade mot Glimmingehus, och när Akka svarade, att hon hade sett otyget, började han berätta om de tappra svartråttorna, som i många år hade försvarat borgen. "Men i denna natt kommer Glimmingehus att fall i gråråttornas våld," sade storken suckande.

"Varför just i denna natt, herr Ermenrich?" frågade Akka.

"Jo, därför att nästan alla svartråttorna i går kväll drog till Kullaberg," sade storken, "eftersom de litade på att alla andra djur också skulle skynda dit. Men ni ser, att gråråttorna har stannat hemma, och nu samlar de sig för att intränga i borgen i natt, när den bara försvaras av några gamla stackare, som inte har orkat följa med till Kullaberg. De kommer nog att nå sitt mål, men i så många har har jag levat i grannsämja med svartråttorna, att det inte behagar mig att bo på samma ställe som deras fiender."

Akka förstod nu, att storken hade blivit så förargad över gråråttornas handlingssätt, att han hade sökt upp henne för att få beklaga sig över dem. Men efter storkars sed hade han helt säkert inte gjort något för att förebygga olyckan. "Har du skickat bud efter svartråttorna, herr Ermenrich?" frågade hon. - "Nej," svarade storken, "det skulle inte tjäna något till. Innan de hinner tillbaka, är borgen redan tagen." - "Det ska ni inte vara så säker på, herr Ermenrich," sade Akka. "Jag känner en gammal vildgås, jag, som gärna vill hindra sådana nidingsdåd."

När Akka sade detta, lyfte storken huvudet och såg stort på henne. Och det var ju inte underligt, för gamla Akka hade varken klor eller näbb, som dugde i strid. Och till på köpet var hon en dagfågel, och så fort mörkret kom, föll hon hjälplöst i sömn, under det att råttorna kämpade just om natten.

Men Akka hade tydligen bestämt sig för att bistå svartråttorna. Hon kallade fram Yksi från Vassijaure och befallde honom att föra gässen upp till Vombsjön, och när gässen gjorde invändningar, sade hon myndigt: "Jag tror, att det blir bäst för alla, att ni lyder mig. Jag måste flyga fram till det stora stenhuset, och om ni följer mig, kan det inte undgås, att gårdsfolket får se oss och skjuter ner oss. Den ende, som jag vill föra med mig på denna resa, är Tummetott. Han kan göra mig mycken nytta, därför att han har goda ögon och kan hålla sig vaken om natten."

Pojken var i sitt trilska lynne den dagen, och när han hörde vad Akka sade, sträckte han på sig för att bli så stor han kunde och steg fram med händerna på ryggen och näsan i vädret och ämnade säga, att han visst inte ville vara med om att slåss med gråråttor. Hon fick se sig om efter hjälp på annat håll.

Men i samma ögonblick, som pojken blev synlig, började storken röra på sig. Förut hade han enligt storkars vana stått med huvudet nerböjt och näbben tryckt emot halsen. Men nu hördes det gurgla djupt nere i hans strupe, som om han skulle ha skrattat. Han sänkte näsan blixtsnabbt, fattade pojken och kastade honom ett par meter upp i luften. Detta konststycke gjorde han om sju gånger, allt under det att pojken skrek och gässen ropade: "Var tar nu er till, herr Ermenrich?" Det är ingen groda. Det är en människa, herr Ermenrich."

Till sist satte ändå storken ner pojken alldeles oskadd. Därpå sade han till Akka: "Jag flyger nu tillbaka till Glimmingehus, mor Akka. Alla, som bor där, var mycket ängsliga, när jag reste. Nu kan vara viss om att de blir mycket glada, när jag berättar för dem, att Akka, vildgåsen, och Tummetott, människorparveln, kommer efter för att rädda dem."

Därmed sträckte storken fram halsen, slog ut med vingarna och satte åstad som pilen, när den far från en hårt spänd båge. Akka förstod, att han gjorde narr av henne, men hon lät sig ingenting bekomma. Hon väntade, tills pojken hade funnit reda på sina träskor, som storken hade skakat av honom; därpå satte hon honom på sin rygg och följde storken. Och pojken för sin del gjorde intet motstånd och sade inte ett ord om att han inte ville följa med. Han hade blivit så ond på storken, att han riktigt satt och fnyste. Det långa rödbenet trodde, att han ingentill dugde till, därför att han var liten, men han skulle allt visa honom vad Nils Holgersson från Västra Vemmenhög var för en karl.

Ett par ögonblick därefter stod Akka i storkboet på Glimmingehus. Det var ett stort och präktigt bo. Till underrede hade det ett hjul, och däröver lågo flera varv kvistar och grästuvor. Boet var så gammalt, att många buskar och örter hade slagit rot däruppe, och när storkmor låg på ägg i den runda hålan mitt i boet, hade hon inte allenast den granna utsikten över en del av Skåne att fröjda sig åt, utan hon hade också nyponblommor och taklök att titta på.

Både pojken och Akka kunde genast se, att här försiggick något, som vände upp och ned på all vanlig ordning. På storkboets kant sutto nämligen två kattugglor, en gammal gråstrimmig katt och ett dussin utgamla råttor med förväxta tänder och rinnande ögon. Det var just inte sådana djur, som man annars får se i fredligt samkväm.

Ingen av dem vände sig om för att se på Akka eller hälsa henne välkommen. De tänkte inte på annat än att stirra efter några långa, gråa linjer, som skymtade fram här och där på de vinternakna fälten.

Alla svartråttorna höllo sig tysta. Man kunde se på dem, att de befunno sig i djup förtvivlan och väl visste, att de varken kunde försvara sina egna liv eller borgen. De båda ugglorna sutto och rullade med sina stora ögon, vredo på ögonkransarna och talade med hemska, skarpa röster om gråråttornas stora grymhet, och att de måste flytta bort ur sitt bo, därför att de hade hört om dem, att de varken skonade ägg eller dunungar. Den gamla strimmiga katten var viss om att gråråttorna skulle bita ihjäl honom, när de i så stort antal trängde in i borgen, och han grälade oupphörligen på svartråttorna. "Hur kunde ni vara så dumma, och låta era bästa krigare dra bort?" sade han. "Hur kunde ni lite på gråråttorna? Det är alldeles oförlåtligt."

De tolv svartråttorna svarade inte ett ord, med storken kunde trots sin bedrövelse inte låta bli att gäckas med katten. "Vet inte ängslig, Måns huskatt!" sade han. "Ser du inte, att mor Akka och Tummetott har kommit hit för att rädda borgen? Du kan vara viss om att det skall lyckas dem. Nu måste jag ställa mig att sova, och jag för det med största lugn. I morgon, när jag vaknar, finns nog inte en enda gråråtta på Glimmingehus."

Pojken blinkade åt Akka och gjorde ett tecken, att han ville knuffa ner storken i backen, när denne nu ställde sig att sova på yttersta kanten av boet med ena benet uppdraget, men Akka hejdade honom. Hon såg inte alls förargad ut. I stället sade hon i belåten ton: "Det voro väl dåligt, om den, som är så gammal som jag, inte skulle kunna reda sig ur värre svårigheter än denna. Om bara ugglemannen och ugglekvinnan, som kan hålla sig vakna hela natten, vill flyga bort med ett par budskap för mig räkning, så tänker jag, att allt ska gå väl."

Båda kattugglorna voro villiga, och Akka bad då ugglemannen, att han skulle fara och söka upp de bortresta svartråttorna och råda dem att genast skynda hem. Ugglekvinnan skickade hon till Flammea, tornugglan, som bodde i Lunds domkyrka, med ett uppdrag, som var så hemligt, att Akka bara med viskande röst vågade anförtro henne det.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:16 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k4b.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free