- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
IV. Glimmingehus. Råttfångaren

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

IV. Glimmingehus

Råttfångaren

Det led framemot midnatt, när gråråttorna efter mycket sökande lyckades finna en källarglugg, som stod öppen. Den satt tämligen högt uppe på väggen, men råttorna ställde sig på varandras axlar, och det dröjde inte länge, förrän den modigaste ibland dem satt i gluggen, färdig att tränga in i Glimmingehus, utanför vars murar så många av hennes förfäder hade stupat.

Gråråttan satt en stund stilla i gluggen och väntade, att hon skulle bli anfallen. Försvararnas huvudhär var visserligen borta, men hon antog, att de svartråttor, som funnos kvar i borgen, inte skulle ge sig utan strid. Med klappande hjärta lyssnade hon efter det minsta buller, men allt förblev tyst. Då tog gråråttornas anförare mod till sig och hoppade ner i den kolmörka källaren.

Den ena gråråttan efter den andra följde anföraren. Alla höllo sin mycket tysta, och alla väntade på försåt av svartråttor. Inte förrän så många av dem hade trängt in i källaren, att golvet inte kunde rymma fler, vågade de sig vidare.

Fast de aldrig förr hade varit inne i byggnaden, vållade det dem ingen svårighet att hitta. De letade mycket snart reda på de gångar i murarna, som svartråttorna hade betjänat sig av för att komma till de övre våningarna. Innan de började klättra uppför dessa trånga och branta stigar, lyssnade de åter mycket uppmärksamt. De kände sig vida mer förskräckta över att svartråttorna på detta sätt höllo sig undan, än om de hade mött dem i öppen strid. De kunde knappt tro sin lycka, när de kommo upp i den första våningen utan missöden.

Genast vid sitt inträde möttes gråråttorna av lukten från säden, som förvarades i stora bingar på golvet. Men det var ännu inte tid för dem att börja njuta av sin seger. De sökte först med största noggrannhet igenom de dystra, nakna rummen. De sprungo upp i spisen, som stod mittpå golvet i det gamla borgköket, och voro nära att störta ner i brunnen i det inte rummet. Inte en enda av de smala ljusöppningarna lämnade de obesedd, med funno alltjämt inga svartråttor. När denna våning var helt och hållet i deras våld, började de att med samma försiktighet bemäktiga sig den nästa. Åter måste de våga sig en mödosam och farlig klättring genom murarna, medan de i andlös ängslan väntade, att fienden skulle kasta sig över dem. Och fast de lockades av den härligaste lukt från sädesbingarna, tvingade de sig att med största ordning undersöka de forna knektarnas pelarstödda borgstuga, deras stenbord och spisel, de djupa fönsternischerna och hålet i golvet, som man i forna dagar hade tagit upp för att därigenom kunna hälla ner kokande beck över en inträngande fiende.

Alltjämt voro svartråttorna osynliga. De grå letade sig fram till tredje våningen med borgherrns stora högtidssal, som stod lika kal och naken som alla andra rum i det gamla huset, och de sökte sig till och med upp i översta våningen, som bestod av bara ett stort, ödsligt rum. Det enda ställe, som de inte tänkte på att genomforska, var det stora storkboet på taket, där just vid denna tid ugglekvinnan väckte Akka och meddelade henne, att Flammea, tornugglan, hade bifallit hennes begäran och skickat henne det hon önskade.

Sedan gråråttorna så samvetsgrant hade genomforskat hela borgen, kände de sig lugna. De förstodo, att svartråttorna hade flytt sin väg och inte tänkte på att göra motstånd, och de sprungo med glatt hjärta upp i sädesbingarna.

Men knappt hade gråråttorna sväljt de första vetekornen, förrän nerifrån gården hördes det skarpa ljudet av en liten gäll pipa. Gråråttorna lyfte huvudena från säden, lyssnade oroligt, sprungo ett par steg, som om de ämnade lämna bingen, men vände därpå om och började äta på nytt.

Åter ljöd pipan med starkt och skärande klang, och nu skedde något märkvärdigt. En råtta, två råttor, ja, en hel hop råttor lämnade säden, hoppade ur bingen och skyndade på kortaste väg ner till källaren för att komma ut ur huset. Ännu voro likväl många gråråttor kvar. De tänkte på den möda, som det hade kostat dem att vinna Glimmingehus, och de ville inte lämna det. Men pipans toner nådde dem än en gång, och de måste följa dem. De störtade med vild iver upp ur bingarna, åkte ner genom de trånga hålen i murarna och tumlade över varandra i sin iver att komma ut.

Mittpå gårdsplanen stod en liten parvel, som blåste på en pipa. Runt omkring sig hade han redan en hel krets av råttor, som häpna och tjusade lyssnade till honom, och fler kommo för varje ögonblick. En gång tog han pipan från munnen bara för en sekund för att kunna räcka lång näsa åt råttorna, och då såg det ut, som om de hade haft lust att kasta sig över honom och bita ihjäl honom, men så snart han blåste, voro de under hans makt.

När parveln hade spelat alla råttorna ut ur Glimmingehus, började han sakta vandra från gårdsplanen ut på landsvägen, och alla gråråttorna följde honom, därför att tonerna ur den där pipan ljödo så ljuvliga i deras ögon, att de inte kunde stå emot dem.

Parveln gick före dem och lockade dem med sig på vägen mot Vallby. Har förde dem i alla möjliga slags ringar och krokar och bukter fram genom häckar och ner i diken, och vart han gick, måste de följa efter. Han blåste oupphörligen på sin pipa, som tycktes vara gjord av ett djurhorn, fast hornet var så litet, att det inte finns något djur i våra dagar, ur vars panna det kunde ha varit brutet. Ingen visste heller vem som hade tillverkat det. Flammea, tornugglan, hade funnit det i en nisch i Lunds domkyrkotorn. Hon hade visat det för Bataki, korpen, och de båda hade räknat ut, att det var ett sådant horn, som brukade tillverkas förr i världen av dem, som ville skaffa sig makt över råttor och möss. Men korpen var Akkas vän, och det var av honom, som hon hade fått veta, att Flammea ägde en sådan skatt.

Och det var sant, att råttorna inte kunde stå emot pipan. Pojken gick före dem och spelade, så länge som stjärnljuset varade, och hela tiden följde de honom. Han spelade i gryningen, han spelade i soluppgången, och alltjämt följde hela skaran av gråråttor efter honom och lockades allt längre och längre bort från de stora sädesloften på Glimmingehus.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:16 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k4c.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free