Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunskaper och duglighet öfver alla män. Jag skulle vilja se honom,
sade drottningen. Härmed slöto de samtalet.
Det hände en dag, att husfrun skickade alla sina tärnor ut i
skogen att hemta sig äpplen och andra frukter: och de gjorde så.
Men drottningen for ensam till skogs; hon stannade icke förr än
hon kom till fästet och gick der in genom lyckta dörrar. Hjalmter
och hans hofmän sutto till bords, han såg qvinnan gå in och tyckte
sig af andra mäns utsago känna igen sin styfmoder, helsade henne
vänligt och satte henne i sitt knä. Hon upptog detta väl, såg på
honom med blida blickar och talade till honom sålunda: min käre
son, hvad vållar slikt, att du icke vill vara hemma hos din fader?
Dock är det mera gladligt att sitta der än fjerran från andra män.
Hjalmter svarade: dertill är orsaken mera mitt eget tycke än
någon illvilja. Hon mälte: mycket är sagdt om dina kunskaper
och din duglighet, och väl gift vore den qvinna, som hade en sådan
man. Han menade det icke vara så. Medan de talades vid, gingo
alla ut ur fästet, Ölver ensam dock sist. Drottningen mälte då:
hvad tycker du om mig? Är jag icke fin, qvinlig och belefvad?
För visso, sade Hjalmter. Hon mälte: hvi månde hamingjans hjul
hafva blifvit så valdt åt mig? Bättre hade det varit lämpadt
samman för oss, som äro unga och till hela vår natur hafva tycke
för hvarandra. Ja, min käre, det må jag säga dig för sant, att
din fader ännu icke har spilt mig, ty han är kraftlös och oförmögen
till hvilobragder, men jag har ett mycket skönt lif och en frisk
natur i mina qvinliga lemmar, och det är mycken skada för verlden,
att en så lefnadslustig kropp skall famna en så gammal man, som
din fader är, men icke förmå sätta blom till verldens uppehållelse.
Måtte vi hellre blanda våra unga varelser samman efter hullets
naturliga begärelse, så att en fager afkomma må fägna sig deraf;
men vi måste göra ett kort råd för den gamle mannen, så att han
icke gör oss något afbräck!
Hjalmter mälte: är detta ditt allvar, sade han. För visso,
sade hon. Det förmodade jag, sade han, att du vore ond till sinnet,
men aldrig så vanvördig som jag nu vet dig vara. Han kastade
henne framför bordet och slog henne på näsan, så att bloden rann
öfver henne hel och hållen. Hon mälte: vi skola träffas en annan
gång. Han sade henne, att de icke skulle komma att glädjas
deröfver. Sjönk hon så ned i jorden der som hon var kommen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
