- Project Runeberg -  Nordisk mythologi. Gullveig eller Hjalmters och Ölvers saga /
46

(1887) [MARC] Translator: Fredrik Sander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


När nu emellertid den från eldriket utstrålande hettan inverkade
på den åtvända sidan af Nifelhem, började ismassorna smälta,
och der urholkades ett djup, som nämnes brunnen eller kitteln
Hvergälmer (den brusande, eller sjudande kitteln). De aflägsnare
delarna af islagren betäcktes med rimfrost. Ur Hvergälmer runno
fram de tolf materiens mythiska floder, af hvilka den första kallas
Sval (svöl) och den sista Gjöll eller den larmande. Man trodde,
att det utstrålande värmet eller elden innehöll små lifgifvande
frökorn, hvilkas kraft befruktade de ur Hvergälmer lösta
vattenådrorna, hvilka kallades elivågor, såsom jag tror af eli eller ili af
samma rot som ordet eld och det grekiska ηλι uti ηλιος sol. Droppe
efter droppe runno elivågorna ned i Ginnungagap, kommo i rörelse,
qvicknade vid och samlade sig der till en ofantlig kaotisk massa,
som i anseende till sitt förnimbara lif, sin regelbundna och
ändamålsenliga rörelse sades hafva mans liknelse och kallades Ymer,
den stönande, äfven Örgälmer (af aurr ör, lerig eller sandblandad
jordart). Af honom äro komna alla rimthursar (de törstiga) och
jättar (de hungriga), och deras hug är ond.

Men hvaraf lefde Ymer, och huru aflade han barn?

Nu börjar en rad af märkliga liknelser med bilder lånade ur
djurlifvet eller först ur ethern (grek. αἲθηρ, alltid djur), ty der är
den mythiska djurkretsen. Surt (den svarte) är en prototyp för
den nattlige Oden sjelf, men egentligen för solens glödande massa,
som ännu icke var formdanad. Ljuset och värmet äro icke skilda;
ty i samma mån som en kropp upphettas, blir den lysande. Och
värmet, som möter en köldpol, föder eller framkallar rörelsen, som
är tvåfaldig (fram och åter). Ljuset liknade man först som sist
vid hjorten, värmet vid den aflingslystne tjuren, men rörelsen vid
två bockar.

När den trånande Surt vände sin blick mot Nifelhems nattliga
ismassor för att smälta och befrukta dem, var det tjuren (värmet),
som hade mod att gå öfver det gäckande Ginnungagapet, och han
bar då på sin rygg den sinnliga åtrån eller begärelsen att afla.
Men värmet, som befruktade de svala elivågorna, afmattades dervid
mer och mer och liksom bortdog, afsättande sina lifgifvande
frökorn, hvilka fylde floden Gjöll med en mängd små projektiler af
pilspetsens och det korta tveeggade svärdets form. Den medförda
sinnliga åtrån vardt löst från tjuren och afsatte sig i rimfrosten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:45:57 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nmgullveig/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free