Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyodling hängifne) och Svidur, Svidurr, (isl. sviðuðr) den med
brännande sved utödande. Han betecknas bland annat med roffogeln
örnen och de två talande korparna Hugen och Munen, den
framsynte, spejande, hugfulle tanken och den minnesgoda, grubblande
erinringen. Sedan han födt sina många äkta och oäkta söner,
symboliseras han med den snöpte uroxen eller den utskurne hingsten, den
städse oförtröttade dragaren, som får släpa fram hela verldslasset.
Vile eller Viler, den viljande, kallas äfven Höner (af hœna draga
någon till sig med begärlighet), ty han tog till sig sin moder
Bæslas vätska (Fröjabegreppet), hvaraf längre fram den öfver hafvet
dallrande Mardöll (Fröja sjelf). Höner är elementet vattnet och
kallas Odens, luftgudens följeslagare och samspråkare, när vind och
våg leka samman; vidare långfot eller långben, då han såsom en
regnstråle, bäck eller flod söker sin väg till hafvet; äfven örkonung,
såsom den der låter den i jorden nedkastade fröprojektilen fästa
sig fast med rot och skjuta upp såsom en pilformad planta eller
rörstängel med ett ax till spets. Han symboliseras med hönan
eller fogelhonan, särskildt lomfogeln eller doppingen, som bygger
sitt bo, flytande på vattnet, sannolikt ock med storken, som bär
till byss nyföddda barn. Höner rufvade öfver det lagda
verldsägget. När det brast, skilde sig omsider Frigg- och
Fröja-begreppen, den aflande naturen och det kärleksfulla, anderika själslifvet.
Icke mindre märklig är den tredje brodern Lodur, den
himmelska elden eller hänförelsen, den återfödde tjuren (värmet). Men
han varder ånyo dräpt och igenfunnen såsom en fallen och ond
varelse, den jordiska elden.
Ännu voro dock Oden, Höner och Lodur (luften, vattnet och
elden) blott oformliga och outvecklade elementargudar, som
visserligen gingo att dräpa Ymer och skapa verlden. Men detta var ett
långvarigt och svårt verk, ty dertill måste Bur (Oden) söka
medverkan af jätten Bärgälmer, den vise Mimer. Denne hade nu med
sin stora, växande afkomma också blifvit en stormakt, som icke
lemnade sin svåger någon hjelp utan pant eller vederlag.
Så säger Bärgälmers andre son, jätten i stensalen:
Otaliga vintrar
förr än verlden vardt skapad,
dä var Bärgälmer boren;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
