Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika
sjunga det lilla vackra stycket ungdomen.
Men hettan, hufvudvärken och missmodet
hade gjort mig alldeles ostämd. Jag sjöng
först darrande, se’n falskt, och kom
slutligen af mig i det stycket, som jag hade
sjungit väl hundra gånger. Det var
dödstyst i rummet, och jag var nästan färdig
att gråta, men så sjåpig ville jag dock vid
min ålder icke synas. Jag gjorde ett par
slutaccorder och lemnade pianoet med en
ursäkt och ett par ord om min hufvudvärk.
Nu blef ma chère mère innerligt god mot
mig, satte mig bredvid sig i soifan, lät
gifva mig en stor pokal starkt the och
behandlade mig som man behandlar ett sjukt
barn. Jag hade nu verkligen kommit på
tvärn, ty äfven detta, samt den goda
Lagman Höks artighet, misshagade mig. Jag
tyckte, att det var en fullbordan på den
ömkliga role jag spelat hela dagen, och
tänkte, att ma chère mère inom sig skulle
tycka, att Lars Anders gjort ett dåligt val,
som fört hem en hustru, på en gång gammal
och barnslig, sjåpig och sjuklig. Jag var
rätt olycklig. Ändtligen kom björn och vi
fingo fara hem. Vädret hade blifvit vackert
och theet hade gjort mitt hufvud godt, men
det onda hade satt sig i min själ. Jag var
ledsen på mig sjelf, på björn, på hela
verlden. Och björn satt tyst under hela
vägen och grufvade sig ej det ringaste öfver
min hufvudvärk. Se’n han frågat: »huru
är det?« och jag svarat: »bättre!« talte vi
ej ett ord.
Se’n vi kommit hem, hade jag litet
att se om i köket, och då jag åter gick
in i förmaket, satt björn planterad i soffan
och blåste ut tobaksröken i långa hvirflar,
under det han läste avisorna. Han hade
just icke valt den förmånligaste stunden för
sitt kontraktsbrott. Jag gjorde allarm
häröfver , väl i en munter ton, men i botten
var jag ej god. Det låg i mig en slags
ond lusta att låta björn umgälla, det jag
haft en så ledsam dag. Björn ropade
muntert »pardon,« men ville likväl sitta
qvar med sin pipa. Det ville jag ej; jag
tyckte, att den gamla ungkarin hade fått
fritt nog grassera denna eftermiddag. Björn
bad »blott för denna gång« om pipfred i
förmaket, men jag ville ej veta af någon
underhandling, utan hotade, att om ej pipan
genast lades bort, gå och sätta mig ute i
salen hela aftonen. Björn hade i begynnelsen
bedt skämtande att få vara i ro; nu blef
han allvarsammare; han bad mig innerligt,
hjertligt, bad mig »för hans skull!« Jag
Bremer. 277
såg, att han ville pröfva mig, såg, att
han verkligen af hjertat önskade, att jag
denna gång skulle gifva efter, och jag -—
otäcka kräk! — gjorde det ej; jag förblef
bestämdt, ehuru allt med munter ton, vid
min föresats och tog slutligen mitt arbete
för att gå. Då lade björn bort sin pipa.
Om han ändå hade varit ond och snäsig,
ja, om han ej hade lagt bort pipan, utan
marcherat ut med den, stolt som en Nabob,
och slagit hårdt igen dörren efter sig och
ej återkommit på hela aftonen, ja, då hade
det kunnat vara någon uppkomst för mig,
någon tröst, något »betalt och qvitteradt,«
och jag hade kunnat låta vara och fara
hela den fatala historieD. Men han gjorde
intet af allt detta. Han lade bort pipan
och satt tyst qvar, och jag började strax
få samvetsqval. Han gjorde inga grimaser
heller, utan såg i sina tidningar med en
viss allvarsam, stilla min, som gick mig
till hjertat. Jag bad honom läsa högt; han
gjorde det, men der var något i hans röst,
som jag ej rätt stod ut med att höra. I
en slags qväfvande förbittring mot mig sjelf
blef jag ännu mera tyrannisk emot honom.
Jag ryckte tidningsbladet ifrån honom, —
det skulle vara lek, förstår du, — och
sade, att jag ville läsa sjelf. Han såg på
mig och lät mig råda. Jag började nu
med en kapabel och munter ton att läsa
om någon debatt i Engelska underhuset.
Men länge stod jag ej ut härmed; jag brast
i tårar, smög mig till björn, tog honom
om halsen och bad honom förlåta mitt elaka
lynne och min orimlighet. Utan att svara,
höll han mig blott stilla tryckt till sig, så
ömt, så förlåtande. Jag såg ett par tårar
rinna helt sakta nedför hans kinder. Så
har jag aldrig älskat björn som i denna
stund, i denna stund kände jag för honom
verklig kärlek. Jag ville begynna en liten
förklaring, men björn tystade min mun.
Nu bad jag honom, »om han höll af mig,«
å nyo tända sin pipa och röka den ut,
just här vid min sida. Han ville ej, men
jag bad så länge och innerligt, bad derom
som ett tecken, att jag var förlåten, att
han slutligen gjorde som jag bad. Jag
höll min näsa så mycket i röken som
möjligt. Den var nu för mig försoningens
offerdoft. En gång höll jag på att pusta,
men jag förvandlade det i en suck och
sade: »ack min egen björn, hustrun hade
ej varit så stygg, om du ej hade glömt
henne hela eftermiddagen. Hon tappade
tålamodet vid att längta efter dig.« Björn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
