Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
På slåtterängar och fetare betesmarker i sydligare delarna av skandinaviska halvön (sällsyntare i dess mellersta provinser upp till Hälsingland och Trondhjemsfjorden) växer ymnigt den stora, granna hästfiblan, även kallad horsafibla, slåtterfibla, slåttergubbe m. m., utmärkt av blommornas röd- eller orangegula färg och de största blomkorgarna bland våra mera allmänna korgväxter. Inom gruppen Senecioneæ igenkännes Arnica därpå, att kantblommorna hava antydan till ståndare (oftast 5 fina strängar utan knappar); än hos Senecio; holken saknar den ytterholk, som ses hos Senecio, tavl. 20, 21. Bladen äro motsatta, de flesta dock rosettlikt samlade nära marken, så att stjälkens övre del ofta blott bär ett enda par smärre blad och därigenom liknar en stängel. Namnet "slåttergubbe" härleder sig därav, att blomkorgarna vanligast äro tre, en i toppen och två yngre i bladvinklarna; de äro "bonden och hans drängar", och "när de alla tre äro ute, då är tiden att slå ängen", säger allmogen.
Hästfiblan är mycket användbar som läkemedel, vartill lämpligast insamlas de nyss utslagna korgarna, som torkas i skugga. Av blommorna beredes dels dekokt eller te, dels tinktur (extrakt medels sprit), vars verkan beror på samma egenskaper som hos de flesta andra prästkrageliknande Compositæ; i synnerhet är Arnica berömd mot kroniska katarrer samt utvärtes mot kontusioner, blånader och även rötsår, en växt, "vars allmännare användande det är en patriotisk skyldighet att önska och rekommendera" (Svensk Botanik). Vår farmakopé upptager blommorna, "Flos Arnicæ".
Tavl. 22. Fig. 1 växtens översta del, 2 blad nära marken, 3 mittblomma (2/1), 4 kantblomma (2/1), 5 flygfrukt (2/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
