Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Liksom navern är benveden inom vår flora en utpräglat sydlig växt, tämligen sällsynt förekommande i Sveriges tre sydligaste landskap samt i s. Småland, på Öland och på Gottland. Den växer som ett småträd av några få m:s höjd dels bland skogsängarnas buskträdsvegetation, dels bland den smalstammiga undervegetationen i lövskogarna. Till blommor och blad är den oansenlig, men de livligt rosenröda frukterna, fig. 2, som kvarsitta långt in på vintern, hava föranlett denna växts allmänna planterande i trädgårdar och parker, och även i mellersta Sverige är den fullt härdig. Bland svenska namn på densamma må nämnas "korsbär", "alster" och "spelbom" (det sista troligen en förvridning av det tyska "Spindelbaum"). Namnet "benved", som även tillagts andra småträd, t. ex. Cornus, syftar på den gulaktiga, hårda och fina veden, som emmellertid på grund av de små dimensionerna blott duger till mindre träarbeten. Bark och frukter giva gul eller grön färg åt ylle. Bladen smaka äckligt, och växten har lexerande egenskaper.
Celastraceernas blomma (se fig. 3) har, liksom hos Aceraceæ och flera av de följande (Rhamnaceæ, Cornaceæ, Umbelliferæ), en stor honungsalstrande "disk" (se nr 236), belägen innanför ståndarna och omgivande pistillens stift samt mer eller mindre tydligt överdragande fruktämnets topp. Denna disk utgör översta stycket (ledstycket) av blommans stamdel (blomaxeln), och av dess starka utvidgning på bredden och ombildning till en tjock skiva blir följden, att fruktämnet hos några hithörande växtformer tvingas ned under hyllet och ståndarfästet (undersittande fruktämne).
Evonumus-frukten är ett fröhus av egendomlig biologisk anpassning, ty det antager den vackert rosenröda färg, som eljest tillhör blomblad och utgör en skyltapparat för djurens lockande. Ett mindre vanligt drag se vi också däri, att fröna ej falla ut, ehuru fröhusets rum stå vidöppna, utan kvarsitta och själva äro försedda med skyltmedel genom sin bärlika beskaffenhet och orangegula färg, fig. 2. Omkring själva fröet sitter nämligen en köttig, orangegul mantel, det s. k. fröhöljet ("arillus"). Då detta under förvintern sönderbites av fåglarna, som vid den tiden uppsöka bär och bärlika frukter i skogar, lundar och busksnår, blir det egentliga fröet fritt och faller till marken.
Evonumus-fröets delar, fig. 5, hava alla sin motsvarighet i ett fågelägg. Innerst ses växtanlaget eller grodden (motsvarande äggulan, som blir embryo eller foster) därutanför frövitan (motsvarande äggvitan eller näringsförrådet), däromkring ett fröskal (ägghinnan), och ytterst fröhöljet (fågeläggets kalkskal), I detta frö råder det mindre vanliga förhållandet, att växtanlaget innehåller bladgröna (så även Acer, tavl. 236, fig. 5).
Tavl. 238. Fig. 1 gren i blomning (juni), 2 mogen frukt (september), 3 blomma (5/1), 4 ståndare med knappen lösgjord från strängen (18/1), 5 frö i längdsnitt (2/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
