Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Sist bland rosväxterna kommer släktet Prunus, som ofta plögat föras till en särskild familj, Drupaceæ ("stenfruktväxter"). Liksom hos de första släktena av Rosaceæ (nr 283) är Prunusblomman kännetecknad av en konkav, vanligen bägarformig blomaxel, fig. 2. Det för Prunus egendomliga är att i denna bägare sitter en ensam pistill, vars fruktämne är fritt från bägaren, och att därav uppkommer en stenfrukt, under det blomaxelbägaren förvissnar och genom en led avfaller, så att frukten mognar alldeles ohöljd av densamma.
Stenfrukten hos Prunus-arterna ("häggbäret", plommonet, körsbäret o. s. v.) är en för endozoisk spridning (nr 295) avsedd frukt, vars fruktvägg består av tväne lager, ett yttre köttigt och ett inre benhårt. Det förra, fruktköttet, lockar djurvärlden att förtära frukterna; det senare, fruktstenen, bevarar fröet mot söndertuggning och mot inverkan av djurens matsmältningsvätskor. Själva fruktstenen är 1-rummig och 1-fröig och visar genom sin form och byggnad, att den är bildad av ett enda fruktblad, fig. 5 och tavl. 213, fig. 3. Här är fröet av betydlig storlek (se tavl. 213, fig. 4) och består av ett stort växtanlag med rakt uppåt pekande rotanlag (jämför en sötmandel, då det bruna fröskalet borttages).
Häggen är ett medelstort träd, som från sina samarter inom vår flora skiljer sig genom blommor i klase. Dess ståndare äro 30 (fig. 2), och fruktstenen är knöligt rynkig (fig. 5). Dess blomning, som är samtidig med lövsprickningen och angiver gränsen mellan vår och försommar, är ofta så rik, att den blommande häggen i hagar, i skogsbryn, vid stränder o. s. v. står lika vit, som de nyss försvunna drivorna. Den årtstid är nu inne, då naturen fullt vaknat ur sin vintervila, då det sjunger i lundarna och stimmar i vattendragen, och då längtan till landet för mången stadsbo blir outhärdlig. Naturvännen vaktar med spänning på varje nytt steg av livets brådstörtade utvecklingsgång under denna tid, och dock skådar han varje ny häggblomning med ny överraskning, med allt djupare rörelse återser han den som en symbol av växtlivets frambrusande segerkraft. Några få ljumma majnätter och varma dagar äro nog, och liksom genom ett trollslag står häggens svällande och doftande blomsterskrud färdig, frigjord från vinterknopparnas fängsel, ett mästerverk av naturens slösaktiga alstringskraft, ty ingen skönare brudslöja kan den unga Flora ikläda sig vid vårsolens möte.
Häggen är allmän över hela norden såväl på låglandet som i fjällen ända till trädgränsen, någon gång som en låg, nedtryckt buske ännu högre uppe. Dess stenfrukter, "häggbären", som mogna i augusti äro svartglänsande, äckligt söta och något sammandragande, slukas med begärlighet av trastar, men torde för människan vara ohälsosamma. Trädets bark och blad hava en bittermandelartad lukt, som även ingår i blommornas vällukt. Särskilt barken och fruktstenarna äro (alldeles som bittermandeln) rika på det ämne (amygdalin), varur blåsyra och bittermandelolja kunna framställas. Fruktköttets mörka saft användes stundom till att rödfärga vin och likörer. Trädets ved är fin, jämn, tämligen hård och seg och därigenom tjänlig till finare träarbeten.
Tavl. 312. Fig. 1 gren i blomning, 2 blomma i längdsnitt med kronbladen avklippta och pistillen hel (9/1), 3 pistill i längdsnitt med fröämnet helt (9/1), 4 stenfrukt (1/1), 5 fruktstenen sedd från olika sidor (2/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
