Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Det är allmänt bekant, att en stor mängd frön vid sin groning frambringa en liten groddplanta med 2 motsatta blad, som redan äro färdiga i fröet och troligen av den anledningen fått namnet hjärtblad. Sådana tvåhjärtbladiga groddplantor anträffas i mängd under hela vegetationstiden, t. ex. lönnens groddplantor i våra planteringar tidigt om våren, tavl. 236, fig. 6, de små ogräsplantor, som skjuta upp i blomkrukor (våtarv, rödplister, brännnässla m. fl.), och samma företeelse visar sig, då vi sätta frön av rädisor, gurkor, ärter, bönor, dill, spenat m. m. Dessa växter kallas därför tvåhjårtbladsväxter, eller dikotyledoner, och sådana äro alla de, som hittills uppräknats i detta arbete.
De, som nu följa i ordningen, visa vanligen vid sin groning inga hjärtblad ovan marken, utan ett enda smalt, helt blad, som är stammens första örtblad. Om man undersöker växtanlaget i deras frö, så har det ej heller sin ena ända tvåkluven, något som blir fallet, då två hjärtblad finnas (se t. ex. fröna på tavl. 202 fig. 5, tavl. 295, fig. 5, tavl. 338 fig. 4), utan växtanlaget är ungerfär spolformigt med sin ena ända bildad av rotanlaget, den andra av ett ensamt hjärtblad, som vid groningen plägar stanna kvar inne i fröet i omedelbar beröring med frövitan. Dessa växter heta därför enhjärtbladsväxter eller monoketyledoner.
Monokotyledonerna (se nr 383-494!) äro färre än dikotyladonerna och hava ett mera enartat utseende. Bland gemensamma kännetecken må framhållas de smala, hela, helbräddade och parallellnerviga bladen och blommans 3-taliga bladkretsar (hos dikotyledonerna är 5-talet vanligast).
Liljeväxternas blomma är ofta stor och färgrik, men av föga konstmässig byggnad. Den har en 6-bladig, likbladig (aktinomorf), kronlik kalk, och såsom tuplanblomman visar, sitta dessa kalkblad 3 och 3 i två kretsar. Detta gäller även om de 6 ståndarna; pistillen består av 3 fruktblad, fig. 4. Hela blomman är alltså bildad av 5 3-bladiga och likbladiga kretsar eller tillsammanlagt 15 blad.
Vildtulpanen hade redan på Linnés tid förvildat sig så talrikt i s. Sverige, att den kunde införlivas med vår flora. Den förekommer på gräsplaner i gamla trädgårdar och parker upp till Uppland samt flerestädes i s. Norge. Den är tämligen allmän i mell. och s. Europa.
Tulpanerna äro lökväxter. Löken, fig. 1, består liksom en rödlök av några tjocka, saftiga lager, som omsluta varandra och äro fästade på en liten kort och tjock pelare inne i lökens nedersta del: dess delar äro således en mycket kort, lodrät stam och ett antal tjocka, saftiga blad; från stammens nedre ända utgå trådrötter. Lökbladen äro lågblad, emedan de äro inskränkta till endast själva slidan. Då en tulpanlök spirar om våren, förlänger sig lökstammen till en ovanjordisk stjälk med 2 örtblad och en ensam blomma. Löken är både till form och beskaffenhet avpassad för en långvarig vila, utan att därunder förtorka. Dess vilotid omfattar nästan hela året med undantag av några få veckor, då växten blommar och sätter frukt. (Jfr sid. 148!)
Tavl. 383. Fig. 1 lök, stjälkbas och blad, 2 stjälktopp och blomma, 3 en ståndare (2/1), 4 omogen frukt (fröhus), avskuren på tvären (2/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
