Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
De närmast följande liljeväxterna (nr 390-393) höra till en gemensam grupp av familjen, vars kännetecken är fruktens beskaffenhet, ett bär. En blick på avbildningarna säger oss, att de för övrigt äro ganska olika till organisation och habitus.
Konvaljen, liljekonvaljen, de gamla botanisternas "lilium convallium" (däldernas lilja), är en av de allmännaste växterna i våra nordiska länder, men därför ej förbisedd som så många andra sådana, utan känd och beundrad av ung och gammal. Den är utbredd ända till polcirkeln, i Skandinaviens v. del till och med något nordligare, och bildar ymniga bestånd i ekbackar och lundängar ("bladgräs", sid. 30). Dessa äro våra rikaste och ädlaste växtsamhällen, men knappast äga de ett ädlare smycke, än konvaljens doftande blommor. Oumbärlig som lyxväxt, odlas den numera i drivhus för att nästan vid varje tid på året kunna tillgodose behovet i blomstermarknaden; men dess rätta plats är dock i det beskuggade, dagfriska gräsets rena grönska -- ett skimrande pärlstickeri på Floras dräkt --, och dess rätta stund är den tid av året, då vårsolens ljus med sina strålfloder fullständigt kuvat vinterns mörker och med sin värme växt varje knopp i lundens kronor, varje frö i ängens ssköte, den tid, då naturlivets återuppståndelse ur nordens långa vinterdvala på nytt står verklig för våra blickar och i vårt sinne.
I den näringsrika jordmånen växer konvaljens långa, greniga jordstam med fåtaliga men kraftiga trådrötter, fig. 1. Det ovanjordiska skottet bär ett par hinnaktiga, violettröda, slidformiga lågblad och 2 stora näringsblad av bred monokotyledontyp. Om skottet tillika bär blommor, skjuter det en smal stängel, som i sin övre del bär det tredje slaget av skottets blad, de små, nästan förkrympta skärmbladen, samt blommorna (biaxlarna), som ensidigt hänga nedåt från den bågformiga huvudaxelns konkava sida. Emedan blomkalken tillika är sambladig och klocklik, skyddas ståndarmjölet så väl, att det, om insektbesöken utebliva, är fullt användbart vid blomningens slut och då faller ned på märket i samma blomma, såsom man inser av fig. 3, varigenom självpollinering försiggår. På hösten mogna klasens orange- eller tegelröda bär, fig. 4, delade i 3 rum, fig. 5, liksom fröhuset hos de förut omtalade liliaceerna.
Tavl. 390. Fig. 1 jordstam med basen av de ovanjordiska delarna samt döda bladrester från två föregående år, 2 de ovanjordiska delarna av en blommande planta, 3 blomma i längdsnitt (3/1), 4 fruktställning i september, 5 bär i tvärsnitt (2/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
