Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
De växter, som i detta arbete ännu återstå, tillhöra pteridofyternas eller ormbunkväxternas provins. De äro kryptogamer, d. v. s. utan blommor i vanlig mening, emedan befruktningsdelarna ej äro märkbara för obeväpnat öga. En ormbunkplanta, t. ex. av stensötan, fig. 1, består av jordstam, trådrötter och örtblad, men saknar blommor. Härmed är emellertid ej en ormbunkes kryptogama natur utsagd, ty den ifrågavarande plantan saknar även all könlighet eller sexualitet, under det att själva arten dock har könliga egenskaper, såsom strax skall omtalas. Den könlösa ormbunkplantan förökar sig blott genom sporer, som äro mycket små, på dess blad uppkomna yngelknoppar, som bestå av en enda cell och bilda ett fint stoft, ungefår som fanerogamernas pollenkorn.
Sporerna äro inneslutna i små sporgömmen, fig. 4, som med möda äro synliga för blotta ögat och hava en tunn vägg av ett enda cellager. Dessa sporgömmen ("sporangier") sitta i stor mängd tillsammans i sporgömfläckar på bladets udnersida, fig. 3. Hos stensötan äro dessa fläckar runda och obetäckta. Sporerna utsläppas därigenom, att sporgömmet längs ena sidan är omgivet av en s. k. ring av tjockväggiga celler, som vid torka strävar att räta ut sig och då kommer sporgömväggen att remna, fig. 4.
Om den mogna ormbunksporen får lagom värme och fuktighet, så gror den till en ny planta, som i förstoring ses å fig. 5. Genom upprepad delning av sporens enda cell har denna nya planta blivit flercellig, med alla sina celler i samma plan, och utgör en liten grön hinna, lik ett litet hjärtlikt blad av några mm:s längd. Denna planta visar således ingen åtskillnad mellan rot, stam och blad, utan är en enhetlig massa eller en "växtbål" och kallas därför prothallium eller förbål. Såsom rötter tjänstgöra några enkla rothår på den mot marken vända sidan.
Förbålen är således en direkt avkomling av ormbunkplantan, en ny generation, men ganska olik den nästföregående. Denna förändring kallas generationsändring. Olikheten ligger ej blott i formen och storleken, utan förnämligast däri, att förbålen är en könlig planta, ty på dess undersida finnas han- och hon-organ (de förra belägna närmast rothåren på fig. 5), eller med andra ord förvaringsrum för de mikroskopiskt små hanliga och honliga cellerna, som genom sin sammansmältning (den s. k. befruktningen) skola frambringa nya individ.
Det nya individ, som uppkommer av varje befruktad ägg- eller honcell på förbålen, blir ormbunkplanta, en ny stensöta. Generationsändringen har då återkommit till utgångspunkten, och generationernas kretslopp kan betecknas sålunda: A, B, A, B, o. s. v.
Stensötan har sina blad en enda gång parflikade, och skaftet skiljer sig slutligen genom en led från jordstammen, så att inga bladrester, utan endast bladärr kvarstå. Växten är mycket allmän och lever dels på skuggig, ej för torr mark, dels på mossiga stenar, klippväggar och stubbar. Av stor betydelse för dess tillvaro är bladens förmåga att uthärda intorkning, utan att därvid såsom fanerogamernas blad vissna och dö; stensötans blad hoprullar sina flikar och intager torrställning, fig. 2, för att vid fuktighet eller nederbörd åter utbreda sig och börja sitt vegetativa arbete. Detsamma gäller om de flesta ormbunkar och mossor samt talrika andra lägre växter, av vilka många hava en otrolig förmåga att långa tider, t. o. m. flera år, ligga i dvala och leva med "latent" eller dolt liv.
Tavl. 499. Fig. 1 ormbunkens könlösa generation (rtter, jordstam, blad), 2 blad i torrställning, 3 ett stycke av en bladflik, undersidan, med fyra sporgömfläckar (4/1), 4 sporgömme, öppnande sig och utsläppande sporerna (ungefär 75/1), 5 förbål sedd från undersidan (10/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
