- Project Runeberg -  Bilder ur Nordens Flora /

(1917-1926) [MARC] Author: C. A. M. Lindman - Tema: Nature, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Bilder ur Nordens Flora: Flocks Förra Nästa Index Innehållsförteckning

520. Flocks, Eupatorium cannabinum L.

N. Hjortetröst.

De korgväxter, som förut avbildats i "Nordens flora", äro till antalet 49. I den del av arbetet, som nu återstår, avbildas ytterligare 45, och dock äro några tusen skandinaviska korgväxter utelämnade. Härom skola vi längre fram tala mera under släktnamnen Taraxacum och Hieracium.

Denna stora växtfamilj dominerar i själva verket inom vår egen och hela den nordeuropeiska floran genom sitt höga artantal. De arter, som förut finnas i detta arbete, tavl. 1-49, äro till största delen ganska allmänna växter, och ungefär två femtedelar av antalet äro "synanthropa" eller människoledsagare (man säger också kulturledsagare), d. v. s. växter på odlad mark, åkrar, tomter, vägkanter och avstjälpningsplatser, medan de övriga äro vildmarksväxter, som leva på ängar, i skogar, på våra fjäll, och således mera kunna räknas till de ursprungliga invandrarna i vår nord, från den tid, då den fick sin första vegation. De korgväxter, som nu följa, tavl. 520-560, äro till vida övervägande antal vildmarksväxter.

Den nordiska floran -- Linné och hans lärjungar långt in på 1800-talet skulle säga "Den nordiska Flora" -- är obeskrivligt skön, men artfattig i jämförelse med de klimatiskt gynnsammare ländernas, och "hennes sköna armé", såsom Linné kallat blomstervärlden, är därför här i vår nord fåtaligare och enformigare. Kanske blir man ej varse detta förrän man letar efter en viss växt för att få en avbildning därav, tagen ur den levande naturen. Då är det ej alltid säkert, att den som söker också finner. "Jag har sett den växten" -- säger någon -- "i en viss socken och på en särskild äng, men där kan jag ej längre finna den. Jag måste således ut på spaning på annat håll, jag måste bliva växtjägare" . . . I våra nordliga länder äro ej så få blomväxter stora rariteter med en helt liten trakt till sitt område, eller kanske blott en enda växplats i hela Skandinavien. Andra åter, och de äro ett större antal, äro så glest strödda i nordens länder, att botanisten kan få göra många och långa utflykter, innan en sådan art anträäffas, till och med i de landskap, där den har sitt huvudsakliga tillhåll. I hur många barrskogar saknar ej t. ex. numera en så vitt spridd växt, som vår kära Linnæa borealis! En nyligen hädangången, mer än 80-årig botanist, känd som mycket stark fotgängare, berättade, att han under sina otaliga exkursioner besökt mossar och kärr från Skåne till Torne träsk för att få se den prydliga, gulblommiga moss- eller myrbräckan (Saxifraga hirculus, nr 276) levande, men alltid förgäves. Mången art, som i växtbyteskatalogerna "går för 5 points" och alltså enligt vad varje skolgosse vet är föraktligt allmän, är inom bestämda områden så sparsam, att även om man utfäste tusen kronor för ett enda exemplar, skulle man i åratal få vänta förgäves. Ganska mångar arter hava en klimatisk gräns i Skandinavien, vid vilken de antingen plötsligt upphöra eller småningom avtaga.

Den vackra art, som pryder tavlan 520 är i stort sett en av våra sällsyntheter. Blott i de södra landskapen påträffas den någorlunda ofta, går upp mot Svealand allt sparsammare, och dess nordgräns, dr den upphör, går genom Värmland, Västmanland och södra Gästrikland. I Norge är den inskränkt till sydöstra delen, i Finland växer den som en stor sällsynthet i sydöstra delen upp till nära 63° n. br. och dessutom på Åland. Dess utbredningsområde är f. ö. nästan hela Europa (ej dess nordligaste delar) och västra Asien.

De lokaler, där flocksen bäst trives, äro något skuggig och fuktig mark, t. ex. åstränder, bäckdalar i lundar, diken, busksnår på ej för torr mark o. dyl.

Till utseendet är flocksen ej lik någon annan av våra korgväxter. Den blekt köttröda blomfärgen erinrar dock om pestskråpet (nr 24 Petasites). De små men talrika, fåblommiga korgväxter i vår flora hava så få blommor i varje korg (blott 4 till 6; se dock även nr 557 Lactuca muralis), -- och blomställningen är i sin helhet likaledes annorlunda: ett upprepat sammansatt tvåsedesknippe, upptill tvär- eller flat-toppat och således kvastlikt. Ett annat mindre vanligt förhållande inom Compositæ är bladens motsatta ställning och den handflikiga bladskivan (jämför Bidens, nr 17). Likheten med hampan, Cannabis sativa, har givit anledning till artnamnet "cannabinum".

De talrika små korgarna, ända till hundra i samma parti av blomställningen, stå alla samtidigt i full blomstring, och ehuru de alla äro tydligt skaftade, sluta de dock tämligen tätt tillsamman. Pollineringen är anordnad på följande sätt. Alla pistillernas långa, fina märken sträcka sig åt sidorna in över de andra korgarna i grannskapet. Då de ju äro belastade med det ståndarmjöl (nämligen på sin utsida), som de fejat ut ur ståndarröret (se sid. 5 och flera figurer på tavl. 4 och 7), så bliva därigenom grannblommorna förr eller senare pollinerade. Denna inrätning har fått namnet geitonogami (av grekiska ordet geiton, granne) och finnes även hos flera andra av våra korgväxter, ehuru ej så utpräglad och effektfull, som hos denna växt. Den återkommer även hos många umbelliferer. De långa märkena hos Eupatorium äro finludna, men deras fina hår äro blott usopningshår, och så länge inga andra finnas utbildade, är blomman icke honlig, utan blott på ett hanligt stadium. Men längst nere vid basen, i gaffelvinkeln mellan de två märkestrådarna, finnes ett litet fält med s. k. papiller, som tjäna till att uppfånga ståndarmjöl, och när denna del av märkena vuxit fram, är det honliga stadiet inne. -- Jämte geitonogamien försiggår även pollenöverföring genom insekter, ty växten är tydligt entomofil, den har livlig skyltningsfärg genom alla blommornas samverkan och särskilt märkenas bländvita färg, och svag blomdoft. Såsom blombesökare har man här iakttagit biet, flera blomsterflugor och framför allt dagfjärilar.

Sin plats inom familjen Compositæ har Eupatorium närmast intill Aster-gruppen (se tavl. 32-35 och även 24 och 25; se också de två närmast följande!). Den är flerårig med kort, tjock horisontaljordstam, knölig av gamla ärr och av knoppar till nya skott, och örtståndets höjd kan stiga till en eller halvannan meter. Blomningen pågår under hög- och eftersommaren.

Denna växt har skarp och bitter smak. Den har misstänkts vara giftig till följd av den särskilt i blad och blommor men även i andra delar förefintliga glykosiden eupatorin. I första upplagan av Svenska farmakopén (1775) voro både bladen och jordstammen officinella, men redan i andra upplagan var denna drog utelämnad. Då den f. n. ej finnes intagen i någon farmakopé, lär den ej hava stort värde som medicinalväxt. Den verkar huvudsakligen emetiskt (d. v. s. som kräkmedel) och purgerande. Förr ägde den någon användning i folkmedicinen som medel mot vattusot, gikt, feber ochflera andra åkommor, men är nu bortglömd.

Tavl. 520. Fig. 1 jordstam med stjälkbas och där bredvid en stjälktopp i blom av ett jämförelsevis litet, fåkorgigt exemplar, 2 ett av de nedre stjälkbladen i höstfärg, 3 grentopp i fruktmognad med delvis redan bortförda svävfrukter (augusti), 4 småparti av blomställningen (något över 3/1), 5 blomma i tidigt stadium (nära 4/1), 6 blomma i full anthés med utvuxna märken (nära 4/1), 7 frukt med ännu kvarsittande blomkrona och finvårtiga svävhår (5/1), 8 holken med utspärrade fjäll och tömd på frukter (3/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning


Project Runeberg, Fri Jun 27 21:10:35 1997 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordflor/520.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free