Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julbocken och hans historia av Hilding Celander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julbocken och band hidtoria
roa barnen, oeh att sedan dessa dockor också
kommit till användning vid de otaliga lekarna i julhalmen?
— Sant nog. Och för senare släktled vore det
meningslöst att förutsätta någon djupare betydelse, det
är lek, och ingenting annat. Men mycket som nu
är lek, har en gång varit allvar. Och det finns
åtskilliga drag i dessa folkliga julseder, som tyder på
att så har varit fallet också här. Först och främst
den nästan religiösa vördnad, med vilken man i vissa
undangömda bygder har betraktat och behandlat
dessa halmfigurer, och som nog inte bara är en
av-glans från julens allmänna helgd. Den yttrar sig ju
bl. a. också i offer av julmaten åt halmbocken, såsom
vi redan har sett. Ser man julsedéns halmfigurer
och den rikedom av folktro och rituella sedvänjor,
som anknyter sig till dem, i ett sammanhang, kan
det inte finnas något tvivel om att vi här har en hel
del minnen och rudimentära rester av gammal folklig
magi eller t. o. m. av religiös kult. Här får vi nu
nöja oss med vad julbockarna av halm har att
säga oss om detta, vid en närmare skärskådan.
Det påpekades nyss, att de närmaste
motsvarigheterna till julbockens påhälsningar i andras gårdar
återfinner vi i folkliga sedvänjor vid slutet av
skörden och tröskningen. Det är den tyske forskaren
Wilhelm Mannhardt, som först har uppmärksammat,
insamlat och tolkat dessa och andra agrariska
folkminnen, som med mångfaldiga variationer, men på
samma gång med en överraskande gemensamhet i
själva huvuddragen, återkommer runt omkring i
Europa. Till en mycket väsentlig del har de sin
utgångspunkt i föreställningen om ett mytiskt väsen,
oftast i gestalt av en bock, tupp, hare eller annat
djur, som uppehåller sig i den växande grödan och
som »fångas» eller »dödas», när man skär de sista
kvarstående stråna på åkern. (Jämför folktron om
»makten» i den sista återstoden av ett bröd o. d.)
Ibland låter dock folktron dem följa med den bärgade
säden in i ladan, och vid tröskandet av den sista
kärven återvänder då ungefär samma sedvänjor och
samma folktro, som förut anknutits till de sista stråna
eller den sista kärven på skördefältet. Det är också
Mannhardt, som först har påpekat motsvarigheten
mellan dessa skörde- och tröskseder och vissa drag
i den nordiska julseden. Julbocken är exempelvis
för honom ett motstycke till den sydtyska folksedens
Kornbock och Habergeiss (»havreget») vid skörd och
tröskning. Detta betydelsefulla uppslag har på senare
tiden förts vidare av en rad nordiska forskare,
tidigast av den moderna svenska folklivsforskningens
nestor, Edvard Hammarstedt. Och bl. a. har
Hammarstedt närmare undersökt ett par jullekar med
halmdockor och påvisat deras ursprungliga innebörd
i ljuset av vissa rituella skördeseder. Dit hör
den på julhalmens tid mycket populära leken att
»sticka bocken», eller »sticka skomakarn», som
den vanligaste benämningen lyder. Av de båda
personerna på vidstående bild har den som är vänd
från halmbocken, att med stötar av staken peta ikull
denna; den, som står vänd mot bocken har däremot
att skydda den, genom att leda stötarna i annan
riktning. Denna lek sammanställer Hammarstedt
med en del egendomliga sätt att skära de sista stråna:
skördefolket kastade skärorna mot dem från långt
håll, eller man lät dem skäras av en person med
förbundna ögon o. s. v. Detta därför att de sista stråna
var »tabu»; att förgripa sig på dem var en förbrytelse,
som man inte ville bära ansvaret för. Närmast
erinrar vår jullek om en skördeceremoni från
Siebenburgen, då en tupp bands in i den sista kärven och
dödades därigenom att någon stack ett stekspett in
i denna. —• I stället för halmbocken finner man i
denna lek ofta en trebent halmdocka, skomakarn
julgubben eller hur den nu kallas. (Jämför att kärvarna
ofta i äldre tid var tredelade nedtill!) Båda dessa
halmdockor ingår också i annan vanlig jullek, att
»taga juldockan» eller julbocken
(»jul-typpan» m. m.). Hur leken tillgår, framgår
tillräckligt tydligt av bilden, ur Olof Rudbecks Atlantica.
Man tog på sina håll också varsel av hur halmdockan
föll, när den greps och kastades med fötterna. Att
inte händerna fick vidröra halmbocken eller-dockan,
härleder nu Hammarstedt från samma tabu-regel för
de sista stråna på åkern. »Det med julhalm täckta
stugugolvet representerade för folkuppfattningen
skördefältet», säger Hammarstedt, »och de rituella
handlingar, som en gång utförts på åkern, flyttade
med halmen in i hemmet och blevo under tidernas
lopp till lekar och upptåg.»
Denna Hammarstedts tolkning — som f. ö. kan
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
