Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julbocken och hans historia av Hilding Celander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julbocken och band hidtoria
Sticka bocken
kompletteras med liknande paralleller från andra
lekar med julbockar — stödes i hög grad av det
senare ådagalagda förhållandet, att till julhalm tog man
på sina håll både i svenska Finland och i Sveriges
östra kustlandskap, halmen av den sista rågkärve,
som tröskats på logen. Och här tillkommer ännu en
märklig omständighet. Denna kärve — d. v. s.
egentligen den understa kärven i ladans sädesstack,
vilken helt naturligt vid tröskningen blev den sist
upptagna och tröskade — bär i en uppteckning från
Östergötland (från 1860-talet) namnet Vår
Herres bock. Samma benämning har på det
yttersta av dessa dagar av den danske
folkminnesforskaren kredslæge J. S. Møller återfunnits i trakten
av Kallundborg, och dess äkthet kan därför knappast
betvivlas. — I vissa norska bygder användes i stället
benämningen »bockar» (okse-bukkar eller brusar) om
de små kärvar, motsvarande de värmländska
lökt-nekerna, som bands av de sista på åkern uppsamlade
stråna. De gavs f. ö. i Sätesdalen som foder åt
den levande julbocken, innan han slaktades.
Om alltså jullekarnas halmbock — inte bara ideellt
utan ibland också rent materiellt — har varit
identisk med »Vår Herres bock», den i den sista kärven
förkroppsligade sädesanden i bockgestalt, så behöves
heller ingen ytterligare förklaring av den vördnad,
varmed han stundom bemötes, eller av de offer han
får mottaga. — Vad som kanske är ägnat att
förvåna är dock att vi återfinner dessa motsvarigheter
till skördens eller tröskningens gamla riter vid en
vinterlig fest som julen. Samma problem återvänder
för övrigt gång på gång i fråga om den gammaldags
bondejulen, som i så väsentlig mån visar sig syfta
just på grödan. Förklaringen till allt detta torde
ligga i den svenska och västnorska bonderegeln, att
tröskningen skulle avslutas till jul
eller t. o. m. just vid jul. Hela denna agrariska sida
av julens folksed och folktro kommer då alltigenom
på sin rätta plats i årets festräcka just här vid julen.
Helt nära de julbockar av halm, som vi nu har
talat om, står den julbock, som går omkring i
gårdarna, insvept i halm. Den hör i de nordiska
länderna endast Sverige till, att döma av det
tillgängliga materialet. Halmskruden kan te sig på två olika
sätt. De västsvenska landskapens julbockar har
ingenting mer än namnet, som tyder på bockar. Både
i Bohuslän och Dalsland har de agerande varit helt
omlindade med råghalmskärvar, så att de snarast
har sett ut som vandrande sädes- eller halmkärvar.
Samma halmkostymeiing är känd också från
östsvenska bygder och från Finland, men
benämningarna är andra: julgubbe, Halmstaffan o. s. v.
»Julbocken» i halmskrud har däremot här ett utseende
som bättre svarar mot namnet. Så i västra
Bergslagen (Grythyttan) och i norra Östergötland (Skedevi).
Från den senare bygden ger Nils Keyland en lustig
skildring av julbocken. Till rollen utvaldes en
person, som hade lätt att »åfäkta sej». Hans kropp
om-gjordes med halm, som surrades fast med rep, och
likaså armar och ben, så att halmen gick ned om
händer och fötter. Över huvudet anordnades halmen
till ett par krumma horn, och även ett spetsigt skägg
formades av halmen. Om halsen hängdes en skälla.
Så utrustad insläpptes bocken i stugan, gående på
alla fyra. Hans uppgift var endast att roa och
Taga jultuppen eller julbocken
(Ur Olof Rudbecks Atlantica)
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
