Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Om olika arter af brottslingar, af Fredrik Sundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ut mig, och om det kom ut, var jag säker om att få stryk
af min mor. Jag gick med henne till fönstret och satte
henne på fönsterbrädan. Då hörde jag någon komma.
Hastigt sköt jag ned barnet och stängde fönstret.
Mannen gick förbi utan att gifva akt på oss. Då öppnade
jag fönstret igen och satte barnet upp på fönsterbrädan,
så att fotterna hängde utåt och hennes ansikte var vändt
från mig. Jag gjorde det därför att jag ej ville se henne
i ansiktet och för att det skulle bli mig lättare att knuffa
ut henne. Jag tog ut ringarne. Greta började skrika
därför att det gjorde ondt. Hon lugnade sig dock, då
jag-hotade henne att skuffa ut henne genom fönstret. Jag
lade ringarne i min ficka, gaf barnet en puff i ryggen och
hörde hur hon föll mot stenläggningen. Jag rusade
därefter ned för trapporna och sprang ut för att uträtta det
ärende min mor bedt mig ombestyra. Jag visste, att
jag-skulle döda barnet. Jag tänkte ej på den sorg jag kom att
vålla Gretas föräldrar. Mig gjorde det ingenting; jag var
ej ledsen öfver hvad som händt. Jag var ej ledsen
där-öfver i fäilgelset; jag är ej ledsen däröfver nu. Nästa
dag-kom en polisman till oss och frågade om jag hade stött ut
barnet genom fönstret. Jag svarade nej; jag visste
ingenting om det. Jag kastade nu bort ringarne, som jag
hittills haft gömda, af fruktan att de skulle söka i mina fickor
och finna dem. Så kom där en annan polisman och jag
tillstod allt för honom, emedan han sade, att han skulle
draga mig i öronen, om jag ej talade sanning för honom.
Därpå fördes jag bort och fick tala om hur det gått till.
Jag sattes upp i en droska och de körde till bårhuset.
Jag-åt ett litet bröd, som de gåfvo mig, med god aptit.
Jag-såg lilla Gretas kropp, af klädd, på en säng. Jag kände
ingen rörelse eller sorg. De förde mig tillsammans med
fyra kvinnor och jag talade om allt för dem. Jag
skrattade, under det jag berättade min historia för dem, enär de
gjorde mig så besynnerliga frågor. Jag skref till min
moder från fängelset och bad henne skicka mig litet
penningar, så att jag kunde köpa stekflott, då de hade så torrt
bröd.’
Så löd lilla Marie Schneiders berättelse, afgifven utan
tvekan och fräckhet, på ett barnsligt sätt påminnande om
en skolflickas svar på en lärares frågor; och det tycktes
bereda henne en viss tillfredsställelse att kunna besvara så
långa frågor korrekt. Blott en gång glimmade det till i
hennes ögon och det var då det kom fram att de haft så
torrt bröd i fängelset. Fängelseläkaren förklarade, att hon
var till intelligensen normal. Hennes intelligens var t. o. m.
öfver den vanliga för hennes år, men moraliskt sedt var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
