Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Om olika arter af brottslingar, af Fredrik Sundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
förståndig man ville låta det komma sig till last. Jag är
öfvertygad om, att han ansåg mig för ett barn.“
Tillfällighets förbrytaren, som han vanligen kallas, är en
mycket vanligare företeelse. De sensuella elementen
be-höfva ej hos honom vara starkare än hos de normala, och
de sociala, ehuru svagare än hos den hederlige, behöfva
ej saknas. Svagheten är det mest karaktäristiska hos
till-fällighetsbrottslingen; då omständigheterna äro ogynsamma,
dukar han under för frestelsen. Tillfällighetsbrott är den
vanligaste formen för brott.
Låt oss taga ett exempel.
En kvinna var gift med en drinkare, som gjorde af
med hvarje öre på krogen. Alldeles utan medel stal hon
en skinka för att stilla sin och barnens hunger. Hon
blef dömd. “Sedan hon frigifvits, förde hon ett ytterst
hederligt lif“, säger förf., från hvilken exemplet lånats.
Detta visar att här ha vi ej att skaffa med en instinktiv
förbrytare. Men ej alltid aflöper det så lyckligt som i det
nämda fallet. I det stora flertalet af fall går det vanligen
så, att personen, en gång förtrogen med fängelset, allt mer
sjunker och i st. f. en tillfällighetsförbrytare få vi en
vaneförbrytare.
M. Joly talar i sina anteckningar om polisen i Paris
om stölderna i de stora magasinen Louvre och Au bon
Marché. “Början är vanligen den. Från ett galleri ser
man en kvinna — rik eller välbergad -— som köper en
del varor och erlägger betalning för dem; men utan att
begära tillstånd tager hon någon liten sak, vanligen en
bagatell, ett band, en handskknäppare eller dylikt. Ingen
vill angifva henne för stöld; det kan aldrig falla någon in
att hindra henne. Men hon observeras, ty i nio fall på tio
kommer hon igen och tager då — låt oss säga — en
blomma, värd tjugufem centimes. Efter en tid tager hon ett
föremål af större värde, och nu börjar hon stjäla förnöjet
att stjäla. Böjelsen, som från början ingalunda var
instinktiv, har blifvit en vana. En annan kvinna, som nog ej
tänkte stjäla, men hvars samvete var ganska elastiskt, blef
otålig öfver att hon ej expedierades. Hon ville exempelvis
hafva en börs värd en franc och expediten var sysselsatt
med kunder, som gjorde större uppköp. Till slut föll
kvinnan offer för frestelsen: i stället för att vänta stoppade hon
med en nervös rörelse på sig börsen och försvann utan
att betala. Från detta ögonblick — säger Mr Joly — är
hon förlorad, hon kommer tillbaka gång på gång, men då
i afsigt att stjäla.“
Öfvergången från tillfällighetsförbrytare till vane- eller
yrkes förbrytare är esomoftast omärklig, gränserna mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
