Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Anatole France, essay af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
berättigad att söka efter en viss dubbelhet i France’s väsen.
Som Coignard’s diktare har han en viss böjelse, en viss
vilja att förnekande kritisera, och som författare af “Le
livre de mon ami“ en lika stark och lika ärligt sökande
vilja att tro. Det tyckes som om denna gåfva att
samtidigt eller med försvinnande korta mellanrum njuta tviflets
och trons glädje vore förbehållen blott några få af en högt
civiliserad tids högst kultiverade andar. Jag undrar om
en sådan andens tämj barhet är lätt att vinna för någon
fullblodig german, om en. sådan förmår, lik en amöba,
forma sig själf ömsevis i korsets eller kosmos’ tecken.
Essensen af France’s dubbla filosofi rymmes i den samling
aforismer, hemtade hufvudsakligen ur hans literära
uppsatser, som han utgifvit under titeln Le jardin d’Epicure.
Den, som icke kan företaga den långa vandringen genom
författarens hela verk, men ur en liten volym skulle vilja,
när honom lyster, hemta och njuta den säregna stämning,
som möter en ur France’s tankar, bör söka Le jardin
d’Epi-cure. 1 den etik, han utvecklar i denna bok, är han så
rädd för de villovägar, som narra ens fantasi, när man
söker fjärran liggande följder af sina handlingar, att han
icke är långt ifrån att häfda ögonblickets suveränitet.
Politik och samhällslära komma att synas honom ett
obegripligt löjligt lotterispel. När man gång på gång ser den
skröpliga tråd brista, hvilken sammanhåller ens motstridande
jag, och känner sig vackla och slingra hit och dit, trots
alla ansträngningar att stå upprätt, hur skall man då kunna
gitta eller våga leda andra. Ehuru France många gånger
klagar öfver den ytterligt utvecklade konstnärliga
individualismen, häfdar han dock i etiken, om än icke helt öppet,
personlighetens suveränitet. För den tänkare, sorg talar
ur abbé Goignard, för den poet, som tecknat Thais, är
verldens gång ett blindt stapplande och de människor, som
vilja lysa henne vägen eller leda hennes steg, få vitska eller
onda. Den är visare, som ser på, än den, som handlande
uppträder? Om han också éj är så nyttig, kan han
åtminstone Frosta sig med att vara oskadlig. Och när man
tänker på hur litet vi veta om, hvart utvecklingen leder, om
den ligger till höger eller till Venster, i himlen eller på
jorden, känner man sig nästan berättigad att följa de gamle
kirurgernas bud: si dubitas abstine, och att säga “mitt
tvif-vel gör mig rädd att skada“. zCDärför finner man i Anatole
France’s oroligt tviflande verk icke den jämrande ovisshet
och fruktan för dagen i morgon, som gör den i
samhälls-ångest bäfvande nordiska literaturen så innerligt upprörande.
Likgiltig, med all sin humanism, för mänsklighetens öde,
och motvillig mot dem, som naturen drifver att söka
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
