Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Anatole France, essay af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
fylla detsamma, ställer sig Anatole’ France, säker på sig
själf, utanför tiden. Än är han tänkaren, som från sitt
elfenbenstorn ser verlden under sig och rymden fri öfver
sitt hufvud, ej en gång larmet tränger upp till hans ro.
Än samlar han, som öfverlägsen privatman, omkring sig
de stora småting, som göra hvardagen helig. Han blundar
för skarornas behof, de äro icke hans, och han kan intet
göra för dem. — Ingenstädes blomma orchidéerna så
brokigt eller dofta chrysantèmerna så underligt, eller plaska
så melodiskt, konstrika vattenfall, lockande som i Epikuros’
festgård, men därinne är det farligt att hvila. Vid porten
borde till varning stå skrifvet: cave canem.
Anatole France är säkerligen icke troende, åtminstone
visar han aldrig i sina verk någon hjärtlig förkärlek för
den katolska kyrkan. Då jag är öfvertygad om, att en
religiös enklav i hans själ skulle hafva gjort denna ännu mera
brokig och tjusande, kan jag icke annat än beklaga, att
han icke förbehållit några af sina känslor åt dyrkan af en
eller annan dogm. Ur hans sätt att se och ur den ton,
hvari han talar om det största,som det minsta, löser sig,
förhexande den känslige läsaren, ett intryck, som icke ger
en någon ro, af den onyttiga tillfälligheten i vårt lif. Icke
som skulle Anatole France någonsin gå längre i sin
pessimism än till en beklagande axelryckning, eller, en och annan
gång, till ett bittert uttryck af förakt, tvärtom prisar hån
sig gång på gång lycklig öfver att så starkt kunna “goutera“
lifvets underhållande skådespel. Han är glad öfver att
hans natur är så beskaffad, att han föredrar att njuta en
stämning framför att förstå dess grund och att han högre
älskar en illusion, som ingen kan fråntaga honom, än en
verklighet, som väl aldrig helt kunde blifva hans. Trots
detta lärorika föredöme af leende resignation, och hans
lätta lek med tankens tindrande guldkorn och med
stämningar, som gå och komma på hans bud, händer det ofta,
att han i stället för att glädja, jagar fantasien ut på mörka
vägai’- Några fromma ord, instuckna här och där, skulle
så förträffligt af hålla stämningar som skrämma. — Om
Anatole France än icke står i något personligt förhållande
till tron, är han dock grundligt invigd i kristna krönikor
och legender, och han älskar att drömma och gifva form åt
det lif och de känslor, som hafva tron till väckare. Han har
sknfvit en hel mängd små enkla, enfaldigt och fromt tonande
stycken, som skulle kunna kallas kyrkohistoriska noveller,
om icke denna benämning kunde väcka misstanke att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
