Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Intra et extra muros, några betraktelser öfver kulturens offerväsen, af Antecaptivus. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
fängslande taflan, dennas innebörd? Hur ägnadt är ej nu
hans lif att begrunda och granska de krafter, som täfla om
väldet, som trängas och kämpa i själfva hjärtpunkten af
det land, han hädanefter blott skall tillhör a såsom en börda
eller en med misstroende och förakt betraktad, förlorad
son? Hans egna öden och de omständigheter, som fört
honom hit till en af samhällets upplagsplatser för
mänskligt afskräde, upptaga väl i främsta rummet hans tankar
och fylla hans sinne med beklämning, men egendomligt
nog har han i sin förnedring åter vunnit lefnadsmod och
i fängelsets tvång funnit en andens frihet, som ofta varit
honom obekant eller förvägrad i den värld, han förut
tillhört. Minnena från det förflutna med deras skiftande
stämningar af glädje och sorger tränga sig på honom och blanda
sig med det närvarandes bitterhet. Det forna så glada och
lysande lifvet hägrar i fjärran: ett tillvarons skede af lycka
och njutning, rika uppslag och stora förhoppningar, men
äfven af tomhet och själfbedrägeri, tanklöshet och lättsinne,
motgång och missräkningar. Han skakar dem ifrån sig
dessa tankar, ty han inser, att de hafva föga att betyda
för gestaltningen af hans framtida lif. Han är ju dömd
och utstött, och af det lilla, som från den yttre världen,,
trots fängelsets murar, trängt till hans öron, vet han, att
hans eget hopp om glömska och tillgift ej delas af många,
kanske af ingen. Det gäller sålunda att taga lifvet sådant
det är, och vaknad efter fallets domning med dess
fruktansvärda fysiska svaghet och andliga modlöshet, finner han
sig allt mer till rätta i den egendomliga form, hans
tillvaro tagit. Det har varit många och hårda strider för att
vinna klarhet, många stunder af hopplöshet och förtviflan,
ånger och grämelse, men till slut har han kämpat sig
igenom och funnit frid, ja lycka — fängelsets lycka.
Det är ett underligt ställe, han kommit till, så lugnt
och tyst, så dystert och ovänligt, så beröfvadt allt hvad
hans lif förut betraktat som nödvändigt, ja oumbärligt.
Allt är grått och kallt och hårdt. Inga tapeter smeka ögat,
ej ens en gladare ton i väggarnas grå oljestrykning; galler
för fönstret, bommar för dörren, möblerna så få och så
tarfliga som möjligt, halmkuddar till bädd, ej ett spår till
mattor eller gardiner, ej en möjlighet att få en brasa, ty
värmen kommer i ledning; bara en handduk, ett
tvättfat, som skarpt kontrasterar mot forna tiders härliga
vat-tenlyx, ett husgeråd, som ej just ökar kostens aptitlighet,
ej en gaffel att äta med — med ett ord en så
fullkomlig-frånvaro af allt, som lifvar och tilltalar det ästetiska sinnet,
att han till en början känner sig djupt nedslagen och
olycklig. Men så erinrar han sig, att här betyder allt yttre intet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
