Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Från Frankrikes andra hufvudstad, af Algot Ruhe. 1—3 - 1. Lyon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
Det är en panoratnastad med stora synvidder. Rhöne och
Sadne gräfva breda fåror i de täta husmassorna nere på
slätten och gifva plats åt blicken upp mot de bebyggda
och grönskande höjder, som i vester och norr ge
dekorationen bakgrund, Lyon är icke någon gatustad, den är
antingen trång, eller geometriskt regelbunden, gatorna äro icke
nyckfulla, de bereda inga öfverraskningar vid hörnen,
hvar-dagligt praktiska smågator, genomkorsade af en och annan
intetsägande storgata eller aveny (kallad cours—corso). Inne i
labyrinten — i 3månlandskapet», som dessa dalar mellan berg
af hus så spetsigt kallats — har ögat ingen glädje, så
döda och så fula äro byggnaderna, men längs kajerna och
på broarna eller uppe på bergen, där strömma intrycken en
till mötes. De två floderna löpa genom staden någorlunda
parallelt, Rhöne rak, bred, strid, Saöne slingrande, smal och
långsam. Först vid stadens södra utkant flyta de samman
— le jointement — i det Rhone med ro och likgiltighet
upptar Saönes vatten. I förhallen till det åldriga rådhuset
ligga tvenne stora bronsfigurer, den ena föreställande en romersk
krigare med handen gripande om det korta svärdet — det
är le Rhöne ■— den andra en draperad kvinna med stora
drag och vidtskådande blick —■ det är la Saöne. Icke utan
fyndighet har en gammal konstnär i dessa figurer
allegori-serat de två flodernas karaktär. Tråkigt och dräpande
allvarligt har han gjort det, men icke utan en viss tanke. Rhöne
är en kallt reserverad natur; strid och hvirflande störtar han
fram, ovänligt håller han sin yta ren för farkoster; man måste
ha sex hästar för att släpa en barkass upp längs kajen, och
en nedfarande båt är utsatt för haveri. Denna yta är
obegripligt växlande; doft brusande jäser vattnet, icke i klara
strömdrag går det fram; det stiger i trolska språng från
bottnen upp och drifver fram och tillbaka i vacklande
obeslutsamhet, men alltid med hänsynslös, hotande kraft. Stora,
djärft rundade hvirflar ställa sig midt i loppet och rulla
omkring tills deras kärna sjunker i ett dräpande hål. Den man,
som gripes af en dylik »meule» måste utan vidare följa med,
ty trots hans kraft och vilja snos ben och armar kring
hvarandra, han suges ned, hela mannen, till flodgudinnornas slott
och tackar Gud, om han åter spys upp i ljuset af dessa
kräsna tärnor. Med dagens timmar, årets tider och vädrets
skiftningar ändrar vattnet färg och lynne. På flodens min
tro vi oss kunna se, om solen skiner uppe i Jurabergen eller
om det regnat öfver Genfersjön. Dunkelt grönt och
smutsigt grått, blått som en norrlandsflod och svart som Donau eller
brunt som rännstenen Elbe — sålunda vexla Rhönes många
lynnen mellan glädje och sorg. Han kan häfva sig som en
stor suck, plötsligt och ödeläggande, och åter andas ut så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
