Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Pänningkapitalet vid öfvergången till nya tiden, af C. N. C—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
brottsskedes ekonomiska historia. Vi meddela här nedan
en resumé at hans vidtomfattande undersökningar:
Det är i hög grad intressant att följa Ehrenberg, då
han, — stödd på ett rikhaltigt material, som han själf till
största delen med stor möda nödgats samla — skildrar
öf-vergången från den tidigare medeltidens naturahushållning
till renässansperiodens pänningekonomi, dåtidens krigföring,
formen för uppbringande af det därtill erforderliga
kapitalet, furstarnes inkomster och låneoperationer etc. Med den
medeltida länsstatens förfall och dess förvandling till en
“ämbetsmannastat" kräfde statens stegrade utgifter för
administration, justitieväsende och diplomati allt större
pän-ningmedel, om än ämbetsmännen i början hänvisades till
mer eller mindre legala biinkomster. Men ännu mer
pän-gar slukade de evinnerliga krigen, då det gamla
länsvä-sendets härförfattning alltmer råkade i förfall och
legoknektväsendet öfverallt höll sitt intåg. I 13:de och 14:de
århundradena blef genom soldsystemet vapentjänsten i
förstone ett handtverk och därpå under de följande två
århundradena genom musköter och kanoner alltmer en
"storindustri", som fordrade skicklig ledning och betydande
kapital och föll i händerna på yrkesmässiga privatmän,
condottiererna. Först i det land, som var längst
ekonomiskt framskridet — Italien. Underhållet af härarne
under krig ålåg emellertid furstarna, hvilka med
truppcheferna afslöto i viss mån privaträttsliga kontrakt. Nu var
emellertid de flesta furstais finansiella ställning tämligen
dålig. Ännu bestodo deras inkomster delvis af
naturaleve-ranser, domäninkomster och förläningsafgifter, och såvidt
de inflöto i kontanta pängar, räckte de ej på långt när till
betäckande af krigskostnaderna, endast sällan voro de för
öfrigt disponibla, då de behöfdes. Om man undantager
England, voro de egentliga, ständiga och jämt inflytande
skatterna samt tullinkomsterna ännu rätt obetydliga.
Under sådana förhållanden tillgrepo furstarne andra utvägar
— myntförsämring, försäljning af ämbeten, afyttring af
kronogods, påläggande af extra krigsgärder och tvångslån.
De sistnämda medlen stodo emellertid till buds endast i de
länder, där fursten förmått tillvälla sig större makt
gentemot ständerna och städerna, såsom t. ex. i Frankrike.
Det egentliga medlet till anskaffande af pänningar
bildade således de frivilliga lånen. Men då furstarne egde
ringa personlig kredit, ty landet ansvarade icke för deras
skulder, så måste de nästan regelbundet ställa säkerhet,
d. v. s. antingen borgen, eller ock pantsätta hos
fordrings-egaren vissa delar af sina inkomster — ett bruk som i hög
grad främjades genom den under medeltiden öfliga bortår-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
