Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dramatiska och lyriska Röntgenfotografier, af Fru Louise ****. VI—VII - VI. Kälkborgerlighetens offerväsen och teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
där resonnemanget. Särskildt måste jag medge, att forna
tider voro i många afseenden mycket mer lämpliga för
konstnärstemperamentets utveckling än de nuvarande. Härmed vill
jag, gud bevare mig, nu icke det minsta riskera den
blama-gen att misstänkas för att besitta en sådan naivitet eller en
sådan löjlig okunnighet om våra små privata kulissinteriörer,
att jag skulle föreställa mig, att t. ex. de flesta af våra
aktörer tillbringa alldeles för få timmar med glaset i hand eller
äro för oromantiskt pedantiska i reglerandet af sina små affärer
eller att samtliga våra aktriser intaga en sådan obestridlig plats
bland de dygdiga svenska kvinnorna, att de skulle kunna med
segervisshet deltaga i en täflan om det Monthyonska
dygde-priset. Ah nej, det kunde kanske finnas litet grand att
berätta både i det ena och det andra afseendet, och det skulle
kanske kunna gå med åhörarne som det gick med studenten
hos Fänrik Stål eller att intet ord förspildes och halfva
natten hann förgå innan uppbrottet. Stoff till sådana sägner
felas nog ej, men olyckan är, att äfven i hvilken som hälst
af dessa älskvärda yttringar af konstnärlig odygd och slarf
återfinnas alltid tydliga spår af det som jag för min personliga
del tror vara, om icke den enda dock en af hufvudorsakerna
till vår artistiska decadence, d. v. s. den förtviflade anda af
kälkborgerlighet, som genomsyrar snart sagdt allt på
åtminstone de två områden, jag skådat på närmare håll. Jag
menar umgängeslifvet och teaterverlden. Den andan krymper
eller dödar allt verkligt konstnärstemperament på och utom
scenen, tvingar fantasien och passionen att kräla längs
marken och gör stämningen däst, banal och bräcklig.
Det fins ett uttryck: »kulturens offerväsen», men
sannerligen skulle man inte med vida större skäl kunna tala om
den svenska kälkborgerliga bourgeoisiens offerväsen. Det är
en Molock, som uppslukar oss alla. Vi som tillhöra den s. k.
bourgeoisiesocieteten, vi äro nu en gång slagna till en slant,
äro kanske inte häller bättre värda. Men det är skada på
våra artister. Deras lefnadsyrke skulle ju ändå, vore det
meningen, ega en stor social och kulturell betydelse, och då äro
de i himmelens namn så förtvifladt banala och kälkborgerliga.
Jag kunde gå igenom hela långa raden af nu lefvande och i
verksamhet varande stora och små, Stockholms- och
landsorts-artister, som jag känner till, och kunde lugnt våga något
vackert på, att man ej ibland dem skulle förmå få ihop mer
än tre, fyra stycken, som i extravaganser eller allvar höjt sig
till ett verkligt äkta konstnärstemperament eller en lidelsens
imponerande hänsynslöshet eller tragik.
Jag vet, att jag nu råkat in i en patos, som inte fullt
harmonierar med den vanliga tonen i dessa mina små
teaterstudier, men det må ursäktas, blotta tanken på kälkborgerlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
