Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - På väg mot paradiset, af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428
inbillar mig förstå ditt hemliga rådslag, och denna
inbillning kröner min lycka.
Lockade af min högljudda åkallan strömma andar till
såsom för att helsa mig. De lyssna först liksom
öfver-raskade till mina ord, men allt efter som mitt tal glider
fram, blifver det öfverröstadt af hotande mummel, och när
jag slutat, anfalles jag af en förmäten tiggarmunk, som
närgånget frågar, hur jag vågar häda på tröskeln till de
frommes hemvist. Jag vill fly, ty jag vet intet att svara.
Men de hålla mig fast, ropande högt: “Gå, gå! Gå till
dina filosofer, men stör icke oss, som tro.“ I ursinne,
som galningar, börja de jonglera med min fjäderlätta ande,
tills jag plötsligt, som en ballon, i yrsel flyger bort i den
tomma rymden.
Min ensamhet varar i sekler eller minuter, huru många
vet jag ej. Jag tänker långsamt, när jag har evigheten
för mig, och kanske jag sofvit en blund.
Jag ser ett mörkt paradis, där skymningsgrå andar,
två och två, glida fram i tät omfamning, plötsligt skiljas
och sluta sig till andra. Det är som en liflig dans, ett
fjärilsfladdrande parskifte, en trolös lek. Två skuggor ha
icke väl mötts, förr än de blifva osynliga på den mörka
marken. Åter sväfva de upp, följas ett stycke, gå ifrån
hvarandra och sälla sig till andra. Ibland ser jag en ande
följas af två, ibland ett helt tåg, hon flyger ur den enes
famn i den andres, medan skaran oroligt hvirflande väntar
hennes uppståndelse från den döljande markens mörker.
Där äro andra, som tyckas leka “tag fatt“; den ena
sväf-var obevekligt bort från sin förföljare, det går upp och
ned i härliga linier, än fort, än långsamt, än äro de
hvarandra in på lifvet, än på långt afstånd, och jag ser de
båda andarne mörkna och ljusna i obegriplig växling.
Jag börjar förstå att denna hänsynsfulla inrättning
af skyddande likhet mellan de skuggrå andarna och den
skuggrå marken är gjord för att hölja de älskandes
salighet. Hur lätt skulle icke kärleken haft det på jorden, om
där alltid varit mörkt.
Bör jag gå in i detta lyckliga land? Är det i denna
vilda jakt efter en annan, som jag skall finna
fullkomnin-gen af mitt jordelif? Djupsinniga natur, vill du fresta en
kringflackande själ, vill du locka mig in för att sedan
straffa mig genom helvetisk tråkighet? Kanske tröstar sig
därinne, under väntan på mig, min döda älskarinna med
en annan. Och kanske kunde jag själf därinne, i väntan
på den älskade jag lämnat, finna tröst och lisa. Men hvem
säger, att det är kvinnor, som leka med dessa liflige män t
De flyktande fjärilarna kunna vara invecklade kärleks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
