Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Musikrevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
som violinkomponist och vissångare. Men man trodde sig
kunna vara honom utan. Hr Dentes skolastiskt akademiska
violinsats gjorde blott saknaden större. Skulle absolut väljas
bland den Denteska musans inspirationer — rätt onödigt och
tidsödande för resten! — borde man väl valt hans nordiskt
folktonsklingande violinandante, ej illa tolkadt för en tid sedan
af den lille, lofvande Magnus Ahlberg i Hofkapellet.
Att Södermans »Missa Solennis» försvarar sin plats på
ett musikprogram som detta är naturligt, ehuru på ett nordiskt
festprogram mer nordiska alster af den store musikskalden
ju kunnat uppspåras. Emellertid bländades och värmdes man
som alltid af det Södermanska geniet, innerligt bedjande i
»Kyrie», änglagladt lofprisande i det mästerligt, i oändlighets
vidder utrullande »Gloria», i det sköna, sköna »Credo» — men
nej! med Credo hade man ej tid (af pietet för hr Dentes
mångordiga violingnissel törhända), dock nu gaf man verkligen
»Offertorium», en strålande ära för svensk
instrumenterings-konst. Hur ljuft klinga ej de sista satserna, fast rnan här och
där tycker sig beträda den annars så originelle Söderman med
en viss Gounod-kult, en komponist, som S. föröfrigt mycket
ärade och — ibland! — tänkte på vid sin komposition.
Men det är dock alltid en mästares hyllning åt en
närbesläktad mästare, i det hela själfständig, medveten och personlig.
Hur italienskt banal skulle ej t. ex. Benedictus med dess
tonsteg å la tusen och en kärleksduetter i gamla italienska
operor blifvit utan detta adlande, höjande snille, som fick till
guld att glimma all mässing? Hvilken nästan Rossinisk
raffinering i röstbehandling i detta bortdöende saligt ljuft
försmältande Hosianna, som af i rymden hänflugna Serafer!
Det härligt sköna verket utfördes berömligt under hr
Nordqvist, som eget nog ren vid första repetitionen fick de
många skilda ortkörerna att gå märkligt väl ihop, hvadan man
mycket väl kan räkna hr N. till treväpplingen af dirigenter
med Guds nåde, däraf utom honom yppades endast två: J.
S. Svendsen och F. Neruda. Den svåra Messans många
pröf-ningar genomgingos till sist rent och segerfullt af jättekören,
under det solokvartetten egde det allra bästa stöd i hr
Salomon Smith, diskret, men tydligt baserande det hela, hr M.
Strandberg, som fick rycka in i st. f. hr Ödmann, som
förmodligen i sista stund fick klart för sig att Messan ej hade
något passande tenorsolo, värdigt en galleribeklappad
operagud, hr S. sjöng kanske med hjärtat, men med all säkerhet
— med näsan, fru Linden gaf altpartiet välklingande och
grannlaga. I sopranpartiet tjusades man af grefvinnan Taubes
alt-toner — ja sällan har väl denna ännu sällspordt
röstbe-gåfvade mästersångerskas lägre register fått sådan användning
och uppnått sådan verkan som i detta arbete, där
fruntim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
