Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Louis Napoleon som statssocialist, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
(1846) . Han far till. London, där lian obruten af motgången
står “ständigt med ena foten i elegansens ocli den förnäma
sportens värld och med den andra i sammansvärjningar“.
Djupt skuldsatt och motseende sin ruin räddas han genom
februarirevolutionen som låter honom återvända till
Frankrike och på nytt upptaga sin pretendentroll. Han blir snart
deputerad och blir sedan genom ett slugt begagnande af den
lika förvirrande som entusiasmerande legenden om den
förste Napoleon af folket genom allmän omröstning vald
till republikens president (den 10 dec. 1848). Statskuppen
den 2 dec. 1851 gör honom till herre öfver Frankrike och
det följande året uppfylles verkligen hans ungdomsdröm:
han blir fransmännens kejsare, monark med nästan oinskränkta
rättigheter.
Inför ett sådant lefnadslopp frågar man sig ovilkorligen:
hur var detta möjligt i en modern stor stat i midten af vårt
århundrade. En förklaring därpå får man, om man
betraktar det dåvarande egendomliga tillståndet i det franska
samhället, som gjorde det möjligt för en slug och våghalsig
äfventyrare, som därtill bar ett ärorikt namn, att spela en
Cesars roll. Om man vill med ett ord karaktärisera denna
situation, så måste man gå tillbaka till ett träffande uttryck,
som fäldes af Napoleon III som pretendent: “En åtta
århundradens monarki blir icke genom några års stormar
förvandlad till en republik!“ Fransmännen voro icke vid
midten af vårt århundrade ännu mogna för republiken,
framförallt var ingen klass lämpad att varaktigt handhafva
statsskeppets roder. Då Napoleon blef vald till president,
hade just alla klasser den ena efter den andra på ett
ömkligt sätt visat sin inkompetens. Den högre bourgeoisiens
välde hade störtat samman för det motstånd och
stormar, som det frammanat, och hade dragits med in i den
uppslukande hvirfveln den dynasti, hvars namn dolt dess
styrelse. Och den högre bourgeoisien hade genom ett
öfvermått af synder ärligt förtjänt sitt öde. Krafvet på
en utvidgning af rösträtten, som hittills i hela landet
tillkom endast en knapp fjärdedels million, hade den
hänsynslöst afvisat; genom att vägra församlingsfrihet och rätt
till masspetitioner, hade den drifvit folket till
sammansvärjningar eller förtviflan; lagstiftningen hade den gjort
tjänstskyldig åt de regerande, klassernas ensidigaste
intresse-politik; arbetarnes själfhjälpssträfvanden hade den varit med
om att undertrycka; och med lätt hjärta hade den prisgifvit
den nationella värdigheten och maktställningen endast för
att i lugn och ro kunna jaga efter sin profit.
Men kronan på alltsammans sattes genom det djärfva
oförstånd, hvarmed de officiella representanterna för denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
