Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Louis Napoleon som statssocialist, af Georg Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
523
den högre bourgeoisiens regering kort och godt förnekade
befintligheten af missförhållanden och förklarade sin värld
för den bästa af alla möjliga världar. Gent emot ett
tillstånd, som i sig innebar klasstrider af det skarpaste slag,
betonades från den förra sidan, att det funnes hvarken
tillbakasättande eller privilegier, då enhvar kunde bli rik
och då förvärfva de högsta politiska rättigheter. “Det finnes
icke längre några klasstrider — förkunnade Guizot, detta
systems ministerpresident — ty det finnes icke längre några
inbördes fientliga intressen. “ Då denna politiks förfall och
ruttenhet blef upptäckt, svarade han torrt: “hvad ni kalla
korruption, är i själfva verket helt enkelt förvaltningens
verksamhet. “ När det hänvisades på rörelserna inom folket,
förmenade han öfvermodigt: Vi, de tre makterna (kronan
och de båda kamrarna) äro folksuveränitetens enda lagliga
organ; utom oss finnes intet annat än usurpation och
revolution. “ En klass, som så halsstarrigt pockade på sina
företrädesrättigheter, kunde icke på längden förbli
regerande ; och julitronen blåste verkligen som ett korthus omkull
för 1848 års revolutionära stormvind. *
Men denna högre bourgeoisie var i det dåvarande
Frankrike dock den i politiskt afseende mest mogna klassen.
Den egentliga medelklassen, städernas småborgare, hade
under j ulikonungadömet representerat den radikala
oppositionen, som i politiskt afseende omfattade den stora
revolutionens traditioner, men för öfrigt vacklade oklart mellan
upprätthållandet af alla egendomens rättigheter och
socialistisk filantropi och icke ens hade förstått att träda i
förbindelse med landets allra talrikaste klass, bönderna.
Medelklassen hade lika litet klart för sig den allmänna
politik som borde följas som sina egna närmaste klassintressen.
Allra minst var detta förhållandet med arbetarne. öfver
dem hade det regnat en mängd utopistiska system och
socialistiska ideologier, som hade till följd att hos denna
obildade publik bildat sig ett slags genomsnittssocialism af
allehanda kritiska betänkligheter mot egendomen, anklagelser
emot haute bourgeoisie, känslor för arbetarnes nöd,
förhoppningar på en bättre framtid, anspråk på staten och
illusioner om associationsväsendets botande kraft. Hos det
parisiska proletariatet hade därvid fastnat sådana slagord
som “rätten till arbete“ etc., hvilka icke innehöllo något klart
begrepp, men just därför att hvar och en därvid kunde
tänka hvad han behagade föreföllo alla vara botemedel mot
tidens sociala brister. Sålunda tänkte det unga slägtet för
odisciplineradt för att fördraga den gamla ordningen, för
oklart för att skapa en fast nybyggnad. Förhållandena
voro mogna tör en omstörtning, utan visst ändamål, det vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
