Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - De döda tiga, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ö2O
ger en gata, som tillfälligtvis faller henne in. Medan hon
åker på Praterstrasse, skulle hon gärna vilja känna något, men
hon kan icke: hon har en enda önskan: att komma hem,
att komma i säkerhet. Allt annat är henne likgiltigt. I
samma ögonblick hon beslöt lemna den döde ensam kvar
på vägen, måste allt hos henne förstummas, som ville beklaga
honom. Det enda hon numera kan känna oro för är om sig
själf. Hon är visst inte hjärtlös! . . . hon vet mycket väl,
att det skall komma dagar, då hon skall blifva förtviflad,
kanske skall hon då gå alldeles under; men nu känner hon
inte annat än åtrå att med torra ögon och i ro och lugn
sitta hemma vid samma bord som mannen och barnet. Hon
ser ut genom vagnsfönstret. Hon åker nu genom den inre
staden, här är’ det alldeles ljust och ganska många människor
skynda förbi. — Då förefaller det henne plötsligt, som om
allt hvad hon upplefvat under de sista timmarne ieke kunde
vara sant. Det föreföll henne som en elak dröm . . . det kan
omöjligt vara något verkligt, något som icke kan göras ogjordt.
I en sidogata till Ringen låter hon vagnen stanna, stiger ur. viker
fort om hörnet och tar där en annan vagn och nämner dä
sin riktiga adress. Det är som om hon icke längre kunde
tänka något. Hvar är han nu? Hon sluter ögonen och ser
honom iramför sig, liggande på en bår och i sjukvagn — och
plötsligt tycker hon sig sitta bredvid honom i en vagn. Och
vagnen börja slingra af och an, och hon är rädd att kastas
ur} som då — skriker till. Då stannar vagnen. Hon rycker
till; hon är utanför sin egen port. Hon stiger fort ur, skyndar
tyst in genom portgången och uppför trappan, utan att
portvakten kommer sig för att titta ut genom sitt fönster, och
läser helt sakta upp tamburdörrn för att icke höras, skyndar
genom tamburen in i sitt rum — allt har gått bra! Hon
tänder på ljus, kastar af sig kläderna och gömmer dem noga
i garderoben. De hinna nog att torka under natten — och
följande dag skall hon själf borsta och göra dem rena. Därpå
tvättar hon sig i ansiktet och om händerna och tar på sig
sin morgonrock.
Nu ringer det därute. Hon hör husjungfrun öppna. Hon
hor sin mans röst; hon hör honom ställa undan sin käpp.
Hon känner, att nu måste hon vara stark, annars kan allt
ha varit förgäfves. Hon skyndar mot matsalen och kommer
dit samtidigt med mannen. »Åh, är du redan hemma!» säger
han. »Ja, jag har varit hemma länge», svarar hon. »Då var
det ingen som såg dig, när du kom.» Hon småler, utan att
behöfva tvinga sig till det. Hon känner sig blott mycket
trött af att också behöfva småle. Han kysser henne på pannan.
Deras gosse sitter redan vid bordet: han har fått vänta
och somnat, lutande ansiktet mot boken sorn ligger uppslagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
