Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - De döda tiga, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ö2I
på tallriken framför honom. Hon sätter sig bredvid gossen
med mannen midt emot, han tar en tidning och ögnar flyktigt
i den. Därpå lägger han undan den och säger: »De andra
hålla på ännu med sina öfverläggningar!»
»Hvad handlar det om?» frågar hon.
Han börjar berätta helt omständligt om dagens
sammanträde. Emma låtsar höra på, men nickar emellanåt till.
Hon hör ingenting, hon vet icke hvad han talar om,
hon känner sig till mods, som om hon hade på ett underbart
sätt undkommit en fruktansvärd fara . . . hon har icke känsla
af annat än: jag är räddad, jag är hemma. Och medan
hennes man berättar alltjämt, flyttar hon sin stol närmare
gossen och trycker hans hufvud mot sitt bröst. En outsäglig
trötthet öfverväldigar henne — hon kan icke beherska sig,
hon känner sömnen komma öfver sig; hon sluter ögonen.
Hastigt kommer hon att tänka på en möjlighet, som hon
icke tänkt på sedano hon kommit upp ur diket. Om han icke
vore död. Om — Ah det var intet tvifvel möjligt. . . Dessa
ögon — denna mun — och dessutom . . . ingen andedrägt
från hans läppar. Men det fins ju skendöda. Det fins fall,
då äfven vana ögon misstaga sig . . . Och hon är ju icke
van att observera. Om han vore vid lif, om han redan
åter-vaknat till medvetande, om han plötsligt funnit sig ensam
midt i mörkret ute på landsvägen . . . om han ropar efter
henne . . . ropar hennes namn . . . om han säger till läkaren,
det var också en dam, hon måste ha blifvit kastad ännu
längre bort. Och . . . och . . . och sen då? De söka efter
henne. Kusken återkommer från Franz Josefland med folk . . .
han talar om . . . damen var kvar, när jag gick . . . och
Frans kommer att misstänka . . . Frans förstår . . . han
känner henne så väl . . . han förstår att hon sprungit sin
väg, och kommer att bli förfärligt ond och skall till hämd
omtala hennes namn. Ty han är ju ohjälpligt förlorad . . .
och det uppskakar honom så djupt, att hon öfvergifvit honom
i hans sista stunder, att han hänsynslöst säger: det var min
älskarinna fru Emma . . . hon är också feg och dum, ty inte
sant, mina herrar läkare, ni hade helt visst inte frågat henne
om hennes namn, om man bedt er vara diskreta. Ni hade nog
låtit henne gå i lugn, och jag också, ja visst — bara hon
hade stannat, tills ni hade kommit. Men då hon ohandlat så
skall jag tala om hvem hon är . . . det är . . . Ah!
»Hvad fattas dig?» frågar professorn mycket allvarligt och
reser sig upp.
»Hvad . . . hvad då? . . .»
»Ja, hvad är det åt dig?»
»Ingenting». Hon trycker gossen fastare intill sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
