Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - De döda tiga, novell af Arthur Schnitzler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622
Professorn ser länge på henne. »Vet du af att du höll
på att somna och —»
»Och ?»
»Sedan skrek du till hastigt.»
. . . »Så?»
»Som man skriker till i drömmen, när man plågas af en
elak dröm. Drömde du?»
»Jag vet inte. Jag vet alls ingenting.»
Hon ser midt emot i väggspegeln ett ansikte som ler
hemskt och med vanstälda drag. Hon vet att det är hennes eget
ansikte och dock ryser hon för det. Hon märker att
det stelnar, hon kan icke röra munnen, hon vet att detta
leende skall så länge hon lefver leka kring hennes läppar.
Hon försöker att skratta. Då känner hon, huru två
händer läggas på hennes skuldror, och hon ser mannens ansikte
tränga fram mellan hennes ansikte och det i spegeln; frågande
och hotande borra sig hans ögon in i hennes. Hon vet att
uthärdar hon icke detta prof, så är allt förloradt. Och hon
känner att hon åter blir stark, hon beherskar sina anletsdrag,
sina leder; i detta ögonblick kan hon göra hvad som hälst;
men hon måste begagna sig af ögonblicket, annars är det för
sent. Och hon griper med sina båda händer efter mannens,
som ligga fortfarande på hennes skuldror, drar honom intill
sig; ser på honom gladt och ömt.
Medan hon känner mannens läppar på sin panna,
tänker hon: ja visst, det var en elak dröm. Han talar inte
om det för någon, skall inte hämnas, aldrig . . . han är död . . .
alldeles säkert död . . . och de döda tiga.
»Hvarför säger du så?» hör hon plötsligt mannen fråga.
Hon blir djupt förskräckt. »Hvad har jag då sagt?» Och
det är som hade hon plötsligen högt berättat alltsammans,
som hade hon talat om hela aftonens händelse vid bordet
för mannen . . . och medan hon sjunker i hop inför hans
förskräckta blick, frågar hon ånyo: »Hvad sade jag då?»
»De döda tiga», upprepar mannen långsamt.
»Ja . . . ja . . .»
Och hon läser i hans ögon, att hon icke längre kan
dölja något för honom och de se länge på hvarandra. »Lägg
gossen», säger han till sist; »jag tror att du har något mer
att säga mig ...»
»Ja,» ja . . . svarar hon, ja . . .
Och hon känner, att hon i nästa ögonblick skall för
denna man, som hon i åratal bedragit, omtala hela sanningen.
Och medan hon går med gossen långsamt ut genom
dörren, kännande mannens ögon alltjämt riktade på sig,
kommer det ett stort lugn öfver henne, som skulle mycket åter
bli godt......... Arthur Schnitzler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
