Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESAIAS TEGNÉR.
Emellertid aiser denna uppsats just att framleta och förklara några
af de lagar, som vi svenskar vid bildandet af våra namn omedvetet följa.
Märkvärdigt nog har ingen, så vidt mig är bekant, hittills försökt
sig pä denna uppgift. Språkforskningen och historien, de båda veten
skaper, hvilka frågan snarast bör intressera och hvilka, för att något svar
därpå skall vinnas, måste arbeta tillhopa, tyckas i vårt land hafva på sitt
eget vis uttolkat satsen, att nomina sunt odiosa. 1
Och dock äro de svenska familjenamnen i vissa hänseenden så origi
nela, sä skilda från hvad man hos andra folk påträffar, att de väl för
tjäna en undersökning. Till och med om våra tyska och skandinaviska
fränder skulle hafva rätt, då de stundom finna våra namn konstlade och
onaturliga, manas vi däraf endast så mycket starkare att söka en förkla
ring till deras besynnerligheter. I hvarje fall skall det visa sig, att vi i
dessa namn kunna se medeltidens hela romantiska riddarväsen, renässans
ålderns klassiska lärdomsifver och den glänsande stormaktsrol, Sverige
under det 17:de århundradet spelade, träda oss till mötes på ett sätt, som
bör göra dem för oss, och väl äfven för andra folk, på ett egendomligt
sätt intresseväckande.
Att vi icke sä alldeles godtyckligt bilda vära namn, därom torde
man lättast kunna öfvertyga sig på negativ väg. Hur många och olik
artade än de språkets ord äro, hvilka förmå gälla som namn, befinnas
dock många vid första prof vara till sådant bruk oanvändbara.
En person kan taga namn efter rosen, efter dess blad, dess stam, dess
grenar och kvistar, men Rosenknopp, Rosentagg kan ingen gärna kalla sig.
Man kan nämna sig Lindbäck, Lindström, men icke Liindfiod,
Lindälf.
Ordet Kock är tjänligt som namn; hvarför icke lika väl Bagare?
Hos fransmännen är ju dock det motsvarande Fournier, hos engelsmännen
Baker välbekant som personnamn, till och med hos oss själfve det tyska
Becker, som endast är en annan stafning för Bäcker.
1 Tvänne korta uppsatser om namn af O. P. Sturzen-Beckeu och E. Bögh
(den förres tryckt i »Med en bit krita» 1841 och återupptagen i »La Veranda» 1861,
den senares införd i »Dit og Dat fra 1868») äro båda som följetonger mycket läs
värda, men beröra icke den fråga jag förelagt mig. Djurkxou’s lilla artikel om
namn i »Svenska Familj-Journalen» 1876 innehåller lärorika uppgifter om allmogens
namnbildning, men snuddar endast på gränsen vid det område, som här skall under
sökas. En uppsats i »Eos» 1839 af C —m innehåller knappast något om svenska
namn och anföres här endast för fullständighetens skull. Detta är hela den litera
tur i ämnet, som jag kunnat samla. Icke häller om danska och norska familje
namn känner jag någon hithörande skrift. K. Ryghs värdefulla förteckning öfver
»Norske og islandske tilnavne fra oldtiden og middelalderen» 1871 må dock nämnas.
Om norska förnamn hafva som bekant P. A. Munch och I. Aasen skrifvit förträff
liga afhandlingar.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
