Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SVENSKA FAMILJENAMN.
England redan från huset Anjou’s uppstigande •på tronen i midten af
1100-talet; under det man i Frankrike, där de först uppträda ungefär vid
samma tid (under Filip August), redan 1555 utfärdade ett förbud mot
ändrande af namn; under det södra Tyskland och Rhentrakterna ega
familjenamn samtidigt med de båda förutnämda rikena: under alt detta
ses rörelsen endast långsamt skrida fram mot Norden. Hos frieserna
buros ännu i förra århundradet familjenamn ej af det egentliga folket;
man nämdes där liksom hos oss blott som sin faders son. Hit till Skan
dinavien hann utvecklingen egentligen först med 1600-talets början, och ännu
i dag saknar den ojämförligt största delen af skandinaver familjenamn. Pä
Island torde sådana ännu vara lika ovanliga bland den inhemska befolk
ningen, som de voro i Sverige under reformationstidehvarfvet. 1 Norge
är det egentligen blott städernas barn, som hafva ärftliga namn, landt
befolkningen nämner sig antingen med ett -sen eller med tillfogande af
gärdens namn; enligt Aasen sker det förra mest sunnanfjälls, det senare
vanligen västanfjälls. Redan från 1200-talet har man enstaka exempel
på ett sådant bruk af ortnamnet, ännu pä 1300-talet är det dock, enligt
Rtgh, sällsynt. För öfrigt är detta lokalord ofta så litet ett verkligt namn,
att det ännu har artikel: det är nog att nämna Synnöve Solbakken.
Ett dylikt tillfogande af gårdens namn förekommer, som bekant, äfven
i Sverige, nämligen dels i de stora Dalsocknarne, där gårdsnamnet sättes
före Tomte Mats Lars’ hustru är oss känd redan från Gustaf Vasas
historia dels på Gotland, där gårdsnamnet liksom i Norge tillsättes
efteråt: Lars Andersson Larsarfve. Man kunde vara frestad att tyda
den gotländska seden som ett minne af danska inflytelser, ty just under
tiderna, innan Gotland genom Brömsebrofreden 1645 skildes från Dan
mark, var det vanligt äfven bland de bildade (men kanske också endast
bland dem) att på detta sätt beteckna sig: man hade då t. ex. en prest
Anton Hansson Kolding, liksom man vid samma tid i det äfvenledes
danska Skåne hade en prest Nils Malrnöe, en annan Hans Helsingborg o. s. v.
Det är ur dylika, till en början utan hvarje tanke på ärftlighet löst till
fogade hemortsbeteckningar, som nästan alla danska familjenamn uppstått,
då de nämligen icke äro ursprungligen tyska, hvilket är fallet med ett
mycket stort antal, och icke häller sluta på -sen, hvilket är fallet- med
ännu mänga flera.
I Danmark är numera tillnamnens ärftlighet stadgad genom lagbud;
den föreskrefs i ett reskript af Fredrik VJ. Till följd af folkets obenägen
het att lemna sina gamla kära namn på -sen har lagstiftningen här
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
