Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SVENSKA FAMILJENAMN.
tyskt -en. 1 Tyskland är denna ändelse uppkomjnen ur fleva olika källor,
dels från ortnamn, dels från personnamn. Von Qvanten kan snarast tän
kas betyda »från ett stamgods Qva?iten», men ock möjligen »af Qvantarne»,
d. v. s. af Qvant-familjen. Det senare vore alldeles analogt med de många
pluralt bildade italienska namnen på -i, -ini, med eller utan ett före
gående de\ Lorenzo de’ Medici betyder »Lorenzo af Medicéerna» eller
»af läkareslägten», Rinaldo Rinaldini »Rinaldo af Rinaldo-ättlingarne»,
»Rinaldo af huset Rinaldo»; jämför ett svenskt Folke Folkunge. Eneqvist-
Biondini kan tolkas »Eneqvist af Blondinslägten».
Om det tyska ursprunget till det -er, genom hvilket t. ex. Jonas
Alström adlades till Alströmer, C. J. Ekström till Ekströmer, är redan
taladt. Också här är det i den tyska formen, som adligheten ligger.
Afven det -s, genom hvilket Sandel adlas till Sandels, Uggla till af
Ugglas, Lorich till Lorichs, är som namnändelse tyskt, ehuru i grun
den identiskt med vårt eget genetiva -s. I Tyskland användas här och
där, liksom i våra latinska familjenamn, genetiven af fadersnamnet med
samma betydelse som vårt -son. Lorichs är altså Loricli s-son.
En dylik större respekt för det främmande än för det inhemska
är i fråga om namn vanlig nog äfven utom vårt land. 1 Danmark anses
det mera tyska namnet Petersen som en smula förnämare än Pedersen.
Redan Holberg talar om »een der var döbt Peer, og vilde siden fornye
sin Mynt, da han var bleven til noget, og lod sig kalde Peiter men
den Peiter kom ham dyr nok at staae, thi han bröd sit Been og döde i
stor Ælendighed vor Herre taaler ikke saadant!»
På sitt sätt har det också kommit oss svenskar »dyrt at staae», att
vi ej nöjt oss med våra inhemska namntillgångar. Utan att märka, att
just de tyska adelsnamnen varit förebilden för våra, hafva tyskarne ofta
gjort sig lustiga öfver dessa namns högtrafvande tendenser. Ända sedan
den annars så svenskvänlige E. M. Arndt i sina »Schwedische Geschich
ten» (1839) från denna synpunkt nagelfor vår riddarhusmatrikel och fylde
ett par sidor i sin bok med dess grannaste och besynnerligaste namn, har
hans kritik gärna genljudit hos hans landsmän, då de vidrört samma ämne.
Till och med Pott, som annars så mångsidigt belyst namnbildningen hos
de flesta mera bekanta folk, har af svenska namn ej känt mycket mer än
hvad han lärt af Arndt, och har därför också upprepat hans omdöme.
Obestridligt är, att många svenska adelsnamn, särskildt de, hvilka
sammanhänga med vapenskölden, äro för den som ej ihågkommer deras
utgångspunkt både öfverdådigt praktfulla och outgrundligt meningslösa.
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
