Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL DEN TOLFTE 169 7 —1 70 1.
mottog denna makt, innan han ännu lärt att uppfatta något af dess an
svar, men med alla de anspråk som en i envåldsläror uppfödd yngling
kan hysa, att den lynnets hårdhet och själfviskhet, som var arf i slägten,
hvarken genom en öfverlägsen andes ledning eller i lifvets allvarliga skola
hunnit få tukt och riktning, och att sålunda alla förutsättningar voro gifna
för den utveckling, som förvandlade till och med några af hans dygder
till lyten och stegrade hans medfödda svagheter till fel, ödesdigra för
honom själf och för riket.
»Säkert är, att om stora olyckor drabbade Sverige under Karl den
tolftes styrelse, så bär han icke ensam skulden», säger Carlson och syftar
därmed tydligen på rådet och ständerna, som i obetänksam ifver skyndade
att, med upphäfvande af faderns sista förordnande, förklara den femton
årige ynglingen för fullmyndig och allom bjudande konung. Den dom
historien fäller öfver handlingar, som bestämma folkens öden, träffar
också icke mindre hårdt de män, hvilka af eftergifvenhet eller beräkning
nedbröto den enda skranka, som Karl den elfte kvarlemnat mot enväldets
missbruk, än honom, åt hvilken de öfverlernnade all myndighet i sam
hället, innan han ännu ens kunde fatta, att en konungs första plikt är att
sörja för rikets välfärd.
Den genom läse- och läroböcker allmänt gängse föreställningen om
uppkomsten af det stora nordiska kriget är ungefär sådan, att tre unga,
ärelystna konungar utan någon som hälst annan anledning än begär efter
hämd eller rof, listeligen sammansatte sig för att anfalla sin fridsamme
granne, konungen af Sverige, hvars oerfarenhet och barnsliga väsen syntes
föga egnade att bereda ett kraftigt motstånd; och Karl den tolfte fram
står för denna uppfattning som den utan alt eget förvållande angripne,
som den svekfullt öfverraskade försvararen af Sveriges ära och storhet,
hvars bragder då så mycket starkare komma att sticka af mot bakgrunden
af svarta ränker och orättfärdigt våld. Det finnes häri utan tvifvel mycken
sanning. Czar Peters och konung Augusts svek och rättskränkning äro
icke mindre outplånliga än konung Karls djärfva mod och lysande segrar;
men den häfdvunna framställningen är dock, äfven i de yttre konturerna,
skef genom en viss ofullständighet. Kriget var i verkligheten ej någon
tillfällig lek af nyckfulla viljor: det hade sina förutsättningar i gifna för
hållanden; men det var än mindre någon oundviklig följd af djupt an
lagda planer och fast länkade förbund: under mer än ett skede af dess
förberedelser erbjödo sig de bästa utsigter till en fredlig lösning af för
vecklingarna. De fientliga konungarne voro på långt när icke så be-
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
