Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL DEN TOLFTE 169 7 1 701.
påstår sig hafva rätt att bygga fästningar, men denna rätt bestrides af
Danmark; medlare äro utsedda och samlade för att bilägga denna tvist.
Det var då en plikt att afvakta denna uppgörelse, eller ock skulle hertigen
hafva förklarat, att han icke mera erkände medlarne, innan han med våld
satte sig i besittning af de rättigheter han påstår sig ega». Detta omdöme
var ock de svenske statsmännens; de voro vid beslutet icke tillfrågade,
och det var en brydsam plikt för den gamle Bengt Oxenstjerna att å
embetets vägnar inför utlandet försvara en »betänklig» åtgärd, hvarom han
underrättades, af den holsteinske hertigen, först sedan beslutet var fattadt.
Danmark uppfattade också i första ögonblicket beslutet som en fient
lighet och ansåg sig berättigadt att möta våld med våld. Under det de
svenska trupperna inryckte i Holstein och nya 5,000 man öfverfördes från
Sverige till Tyskland, gafs befallning att en dansk här skulle inrycka i
Holstein. Men längre kom man ej. Sjömakterna lade sig emellan, och
konung Kristian tog befallningen tillbaka, nöjande sig med att, utan
vidare motstånd mot Karls trupper, begära dessa garanti-makters vänliga
medverkan för inställande af den svensk-holsteinska operationen. Plan
ville, sade han, dö i frid. Makterna gjorde också alt, hvad i deras för
måga stod, för att bilägga den hotande striden. Det låg i Englands och
Hollands så väl som Frankrikes gemensamma intresse, att de nordiska mak
ternas oroligheter ej måtte inverka på den ömtåliga ställningen i södra
Europa, hvars största tvistefråga den spanska successionen de trodde
sig hafva tillsvidare bilagt. »Europas mest betydande statsmän vände sig
derför till Karl den tolfte med begäran, att han skulle återtaga sitt ödes
digra beslut». Hollands rådspensionär yrkade i upprepade skrifvelser på
upphörandet af skansbygnaderna i Holstein; Frankrikes sändebud erhöll
företräde hos Karl den tolfte för att på sin herres vägnar begära de
svenska truppernas tillbakasändande; konung Wilhelm befalde sin minister
i Hamburg att skyndsamt framställa nya förlikningsförslag mellan Dan
mark och Holstein. Och i alla dessa föreställningar instämde de svenska
rådsherrarne, öfvertygade, såsom diplomaterne, att det svenska företaget
betydde en utmaning till krig. Men alt var förgäfves. Karl den tolfte
svarade nej till alla uppmaningar, och hertigen af Holstein svarade också
nej, och det var han som vid denna tidpunkt bestämde Sveriges politik.
Den gamle konung Kristian hade emellertid d. 25 augusti skilts
hädan från Nordens hotande fäjder. Efterträdaren, den unge Fredrik IV,
var långt mera än han benägen att gifva den holsteinske hertigen besked
med svärdet; han skred till allvarliga rustningar och skyndade att upp-
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
