Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENGANGERE.
Ora fru Alving böjer sig för tidsfördomarna, gör hon det dock
motvilligt och med protest. Pastor Manders, hennes fyllnad sfigur,
är däremot dessa fördomars trälbundne slaf. 1 Ibsens stycken äro
gernenligen kvinnorna de ideala figurerna, och i jämförelse med dem
äro männen stackare eller skurkar. Så äfven här. Frun är den käm
pande, pastorn den resignerade, hon den energiska, den starka, han
den svage. Ibsen har, så vidt vi fattat hans mening, icke i Manders
velat framställa en hycklare, utan en samvetsgrann prest; men helt försåt
ligt har han velat visa, huru äfven hos de aktningsvärdaste af ståndet
tron på kyrkans lära är så uudergräfd, att den icke längre för dem är en
lefvande sanning. Då presten upptäcker, att frun läser fritänkarnes
böcker, och hon förklarar, att i dem står ingenting nytt, utan blott
hvad de flesta människor tro och tänka, ehuru de icke göra sig reda
för det eller icke vilja göra det, uppträder han mot henne sträng och
bestraffande, men han slutar dock med det uttalande, att det icke är
så farligt, blott man icke talar om det. »Man behöfver», säger han,
»verkligen icke göra alla och enhvar reda för hvad man läser och hvad
man tänker inom sina fyra väggar.» Det högsta för honom är inga
lunda religionen, utan allmänna meningen. Handlingens värde beror,
enligt hans uppfattning, icke så mycket af dess egen halt, som af det
omdöme, allmänheten fäller öfver den. Då han med fru Alving öfver
lägger om asylen bör assureras, finner han det visserligen klokast att
betrygga densamma för fara, men en assurans kunde tydas såsom
misstro mot försynen, och de fromma kunde däraf taga anstöt och
säga, att pastorn icke hade den rätta förtröstan på en högre styrelse;
och så blir asylen oassurerad. När snickare Engstrand inbillat honom,
att han genom sin vårdslöshet förorsakat den eldsvåda, som ödeläde
nämda barmhertighetsinrättning, är hans första tanke på den »offent
lige mening» och de angrepp, för hvilka han kommer att bli föremål
i bladen; och när sedan den listige snickaren förklarar sig beredd att
taga skulden på sig, tvekar pastorn icke att antaga denna skenbara
uppoffring och kallar Engstrand »en sjelden personlighed». Ja, den
ofvan omtalta »störste seger», han vunnit öfver sig själf, var endast
ett verk af hans fruktan för den offentliga meningen. Så trälar han
utan knot under de gengångare, hvilka frun är redo att bekriga. Med
alt detta är han en ädelsinnad, en plikttrogen man; han tror alla om
godt och misstänker ingen; han är så barnsligt godtrogen, att vid ett
tillfälle, då han riktigt grundligt blir dragen vid näsan af snickaren,
finner fru Alving hans naivitet så rörande, att hon säger sig hafva
lust att slå båda armarne om hans hals. Men hans fruktan för opini
onen gör *honom svag, hållningslös, utan fast öfvertygelse, gör honom
med ett ord till en fullständig stackare. Skalden tyckes i honom velat
framställa ett exempel på det förderfliga inflytande, som det förvända,
fördomsrika samhällsskicket utöfvar äfven på de bästa, när de icke våga
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
