Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENGANGERE.
att tänka på egen hand. Våga de åter tänka; ja, då går det dem som
fru Alving: deras lifs lycka krossas.
Där icke lyckliga naturanlag motverka detta inflytande, där alstrar
det en cynism, antingen fräck, såsom hos Regina, eller vedervärdigt
hycklande, såsom hos Engstrand. Osvald, sonen-artisten, det oförskylda
offret för faderns synder, den, på hvilken det fysiska gengångarskapets
oblidkeliga lag skall hafva sin fruktansvärda tillämpning, uppträder i
dramat hufvudsakligen som en egoistisk sjukling.
Det samfundstillstånd, som representeras af dessa mer och mindre
ohyggliga karakterer, skildrar skalden con amore. Han målar med
svart i svart, och det enda ljus, som, för kontrastens skull, släppes in,
är af tvätydig beskaffenhet; det är åtminstone ingen solglimt.
Fru Alving, liksom i allmänhet de Ibsen-Björnsonska hjältarne,
trängtar efter frihet och sanning; dessa ord för hon ständigt på läp
parne. Men inga ord äro mera mångtydiga än dessa. Fråga vi,
huru beskafladt det är, detta »lif i sanning», som skall ersätta det af
gengångare uppfylda moderna samfundslifvet, så lemna endast några
vinkar därom upplysning. Man lefver i sanning, om man lyder sina
drifter, och icke låter hänsyn till något hindra sig från deras tillfreds
ställande. Man lefver i sanning, om man, inseende löjligheten af
pliktkänsla, försakelse, själfuppoffring och dylika romantiska begrepp,
gör till sitt mål att njuta lifvet och söka glädjen. I lifsglädjen ligger
räddningen; den är vårt högsta mål. Att man gjort jorden till en
jämmerdal, är människoslägtets grundmisstag. När fru Alving fått
ögat upp för denna stora, enkla sanning, inser hon plötsligt, att hennes
förrucklade man varit ett oskyldigt offer för en missledd lifsglädje.
»I ham var livsglæden oppe», utbryter hon, »det var som ett søndags
veier bare at se på ham. Og så den ustyrlige kraft og lifsfylde, som
var i. ham!» Men han var nödsakad att gå hemma i en halfstor stad,
som icke hade att bjuda på annan glädje, än förströelser, intet annat
»livsformål», än ett embete, intet annat arbete, än förrättningar, och
därför gick det med honom, som det gick. (Man finner, att embets
förrättningar äro oförenliga med den sanna lifsglädjen, förmodligen
därför, att de stå i förbindelse med pliktkänslan.) Nu kunde man
visserligen fråga, om i lifsglädjens paradisiska verldstillstånd alla dör
rar äro stängda för bekymret och olyckan, om icke ofta nog hvad som
gläder den ene bringar smärta åt den andre, om icke lifsglädjen är
beroende af något så bräckligt som t. ex. hälsan, m. m. Men man
har icke rätt att göra dessa och dylika frågor, ty man har för sig ett
skaldeverk och icke en afhandling. Och ändock tränga de sig på lä
saren! Ja visst, och detta bör den moderne skalden icke taga illa upp,
ty hans uppgift är ju icke skönhet utan sanning läran om det skönas
intresselöshet är en öfvervunnen ståndpunkt. Skalden skall utkasta
tankefermenter, han skall kämpa för vissa åsigter, framställa teorier;
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
